Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32 (27 nov.) - Korallerna. Bearb. efter Carl Ewald. Av A. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plats. Ingen tång växte där, och vattnet var
klart och rent, och där stannade den.
Snart utvecklades armar på korallen, inånga
armar och alla i en krans kring munnen.
Korallen hade nämligen både mun och mage.
Och utan att den visste ordet av, blev den
hård och fast både utan och innan. Den
hade kalk i sig.
—i Nu kommer det, tänkte den. Jag skall
ju bli en ö, och det här är väl begynnelsen
till ön.
En dag fick den en knopp, alldeles såsom
träden på land. Och knoppen blev till en ny
stjärnkorall med armar och mun och mage
och kalkstycke inne i sig. Men den hängde
samman med den gamla korallen och satt på
den, på samma sätt som kvisten sitter på
trädet.
Den gamla korallen blev glad. — Nu
hjälper det, för nu äro vi två, sade den.
Så berättade den om ön. Och så sköto
båda nya knoppar, och där blev slutligen
ett vackert karollträd med många grenar, och!
alla voro fulla med st järnkoraller. Hela dagen
viftade £e med armarna i vattnet och jagade
små djur i munnen och åto dem.
En dag sade den äldsta korallen, som satt
ned vid roten av korallträdet: — Du är jag,
och jag är du, och vi kunna aldrig skiljas.
Vi skola bygga ön. — Knoppen sade
detsamma till närmaste knopp, och den lät
orden gå vidare. Det fanns icke ett enda djur
på trädet, som inte visste besked.
Och medan trädet fick flere och flere
grenar, fick djuren också ungar, som simmade
ut i vattnet. Det var små runda tingestar med
hår på. De njöto sin frihet, medan de voro
små, men alla hade i hjärtat tanken på ön,
och så snart de blevo vuxna, satte de sig fast
vid sidan av den gamla korallen, sköto
knoppar och blevo till träd liksom den.
— Nu kan jag inte längre!! sade den
gamla korallen en dag. — Runtomkring växte en
hel skog av st järnkoraller. Deras vita grenar
voro fjättrade vid varandra, och från alla
lyste stjärnblomster, vilka ständigt sköto
nya knoppar och sände millioner små
korall-bam ut i världen. Och medan de byggde
och byggde, tänkte de städse på ön, och den
gamla korallen var stolt. Den var ju också
moder till hela historien.
—i Glöm icke ön! sade den och dog.
Vattnet sköljde bort dess lik. Men på stammeni,
där den hade suttit, blev ett märke som en
stjärna.
Så gick’ det många, många år. En hel
mängd korallträd hade uppstått, och flere kom
det beständigt. Millioner små korallbarn
simmade ut i världen och kommo hem och
satte sig vid sidan av föräldrarna. Millioner
djur dogo. I många korallträd fanns inte ett
levande djur, men alla korallgrenar voro fulla
av stjärnor, där djuren suttit.
Och böljorna vältrade de döda träden över
varandra, slogo sönder dem. Så blev där en
kalkklippa, och denna växte beständigt. De
nya korallbarnen byggde nämligen på de
gamla träden, byggde flitigt.
En dag hade de nått vattenytan. — Nu
ha vi ön! sade de gamla till varandra.
Men de gladde sig för tidigt. Då de skulle
växa upp över vattnet, så kunde de det icke.
Solen sken på dem, och det tålde de små
djuren inte. Vad de än gjorde, så kommo de
inte vidare.
— Nu skola vi hjälpa, sade böljorna. Och
så lyfte de ett par kalkblock från havsbottnen
och kastade dem på de andra.
Nu låg ön där. Stor var den inte, men
korallerna byggde vidare, och böljorna slungade
upp flere och flere block. Ön blev
beständigt större.
En dag kom en stor tingest seglande mot
ön.
— Vem där? frågade korallerna.
— Det är kokosnöten, sade tingesten. Jag
är berömd över hela världen, ty det är jag,
som gör, att öarna komma på kartor och i
geografier. Många visor äro diktade om mig.
— Det kan så vara, sade korallerna. Men
vi ha aldrig tid att sjunga visor, ty vi ha
själva J>yggt ön.
— Ja, det är otroligt, vad det finnes
okunnighet i världlen, sade kokosnöten. Ha ni
jord nog, så att jag kan slå rot och växa
till en palm?
— Aha, viskade korallerna, det är palmen.
Kom tillbaka efter en tid! Vi skola göra vårt
bästa att skaffa dig jord.
— Gott, sade kokosnöten, jag driver ut i
havet ett år. Mitt skal är så tjockt och tätt,
att jag tål det. Så drev den ut.
Varje gång, då det fanns tång eller död
fisk eller sjöstjärnor i vattnet, bådo korallerna,
att böljorna ville slunga dem upp på ön.
De gjorde det, och så blev där mylla.
Fåglarna hämtade gödsel, och i gödseln funnos
frön, som slogo ut till vackra träd.
En dag kom en stor, ihjålig trästam drivande
till ön. Då den sedan ruttnade, föllo där ut
från ’den gräsfrön, och1 om någon tid var ön
grön. Och så kom kokosnöten igen. Den
fann jord och spirade och blev till ett
präktigt träd. Nötterna föllo ned på marken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
