- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
186

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33 (4 dec.) - När man är liten. Av Agnes Magnell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

utanför praktiserade han sig snart ut på
gräsplanen och därifrån ned till
vedbacken. Här trivdes han riktigt bra. —
Här fanns barkbitar till skutor och båtar,
och nu beslöt han sig för att leta rätt
på en väldigt stor barkbit, som kunde
lämpa sig till en ho åt kisse, likadan
som den grisen hade.

En så stor barkbit var minsann
inte lätt att finna. — Ture letade och
letade. — —

Som han låg där framstupa i solgasset,
kände han, huru ögonen ville sluta sig.
Sova! nej, han ville rakt inte sova —
han spärrade upp ögonen allt vad han
förmådde, men Jon Blund den klipparen,
måtte ha varit framme, ty Tures
ögonlock blevo allt tyngre och tyngre.–-

Nu fick han syn på en myra, som satt
på en liten barkbit alldeles som en
skeppare på en båt.

— Vad gör du här? Ska’ du segla
någonstans? frågade Ture.

— Anej — jag letar bara efter strån,
som jag skall bära hem till stacken,
svarade myran.

— Var har du din stack? sporde Ture,
intresserad.

— Där borta i skogsbrynet — följ
med, så får du se! sa’ myran, som
strävade att släpa med sig ett långt
halmstrå.

Det satt fast under ett vedträ, men
Ture var snar att hjälpa.

— Ser du — jag skulle allt gärna
vilja följa med dig, sade han, men jag
är alldeles för liten att gå utanför
grin-den.

— A, sade myran, du är visst inte
liten, du är många gånger större än jag,
och dessutom kan jag tala om för dig
att grinden är öppen — kom nu bara!

Till yttermera visso klätttrade myran
med strået i mun upp på Tures fot,
tydligen med beräkning på en bekväm
hemfärd.

Nu hade det ju varit rent av oartigt
att neka följa med henne, så Ture
begav sig i väg.

Snart voro de framme vid stacken,
som verkligen var riktigt ståtlig.

Myran var också stolt över den och
inbjöd Ture enträget att krypa med
henne in i den och titta p4 alla
myräggen, som verkligen voro det vackraste
man kunde se i den vägen, förklarade hon.

Men se det ville han på inga vilkor.

Visst var det ett ledsamt faktum att
han var liten — det hade han minsann
fått höra, men så liten att han kunde
krypa med myran in i stacken, se, det
var han då inte.

Ture vände ryggen åt myrstacken —
han kunde för resten icke längre känna
igen sin myra. De vimlade om varandra
och sågo precis likadana ut allesammans.
Han fortsatte därför sin promenad. Det
kändes riktigt märkvärdigt att gå så där
ensam in i skogen, alldeles som om han
vore en stor gosse.

— En käpp skulle allt vara bra att
ha på vandringen, tänkte han och kikade
uppåt de täta hasselbuskarna, som växte
utmed gärdesgården.

Men hur han kikade, så fick han syn
på en lång och yvig röd svans och strax
därpå den som rådde om honom, och
det var ingen mindre än ekorrmamma
själv.

— Goddag du! ropade hon. Hur står
det till med mormor, där hemma?

— Ahå, sade Ture häpen, känner du
min mormor?

— Jo, jo men, gör jag så, sa’ fru
ekorre, du må tro, att vi va’ ute och
plockade nötter tillsammans, härom
da’n.

Detta tyckte Ture var genomlustigt,
men skådade i alla fall nu upp till fru
ekorre mera aktningsfullt.

— Jag är så rysligt hungrig,
förklarade han och tittade lite snett på de rara
nötter, som hon knaprade i sig.

— Nåja — du är så liten, att det
kan räcka åt dig med, sade hon och
kastade ned några stora, sköna
hasselnötter, som Ture ej var sen att knäcka
och låta sig väl smaka.

— Det är inte så dumt att vara liten
ibland, tänkte han nu, bockade sig artigt
och fortsatte vägen framåt till den stora
blomsterängen, som låg nedanför berget.

I berget bodde trollet, det hade han
hört, dit ville han inte gå, men på ängen
där brukade de små älvorna dansa, och
dem ville han så gärna se.

Därför styrde han kosan rakt dit men
helt försiktigt på tå för att inte
skrämma dem. . . .

Det hade börjat att kvällas. Solen
sjönk alltmera i väster, och ju närmare
den kom horizonten, ju rödare blev den.

Det grannaste rosenskimmer spred sig
över ängen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:30:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fsbt/1912/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free