- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
187

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33 (4 dec.) - När man är liten. Av Agnes Magnell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vid dikesrenen stodo små buskar av
alla slag, och från den ena busken till
den andra sträckte sig spindelvävar, vilka
lyste likt rosenröda slöjor.

— Det måtte vara älvornas
klädning-ar, som de tvättat i bäcken och hängt
upp till torkning, tänkte Ture.

Och se — han hade verkligen gissat
rätt, ty där kommo de springande, en
hel rad av de allra sötaste små älvor —
och alla voro de i underkjolarna.

De höllo varandra i handen och sågo
så blida och glada ut, att aldrig hade
Ture sett något så vackert.

Så fick en av dem fatt i fliken av en
spindelväv, och så drogo de till sig mer
och mer av väven och började linda den
omkring sig — så mjukt och lätt.

Det blev den nättaste klädning man
kunde se.

Det gick så fort och behändigt, att
inom ett ögonblick allihop voro klädda.

Och se — hela ängen var full av de
täcka små varelserna!

Nu börjode de dansa långdans kring
ängen.

Ture höll andan av förtjusning. . ..

— Måtte de bara inte få se mig! tänkte
han, ty då visste han, att de skulle
försvinna, ty så hade han hört, att det
brukade gå.

Han kröp ner bakom en sten för att
gömma sig, men nu gick långdansen i allt
vidare ringar, och snart befann han sig
utan £tt han visste hur mitt i ringen.

Men, tänk, älvorna blevo alls icke
bort-skrämda, som han trott. Tvärtom kom
den vackraste av dem fram och fattade
hans hand för att han skulle vara med
i dansen.

— Du är så liten, så du kan gärna
få dansa med oss, sade hon med sin
lilla klockrena stämma.

Och så fick Ture dansa med älvorna,
något, som han aldrig kunnat drömma
om.

Nu var solen alldeles som ett eldrött
klot vid horizonten. Snart syntes bara
hälvten av den.

Men så kom Ture med ens att tänka
på gamla mormor. Hon undrade säkert,
var hon hade sin gosse.

I detsamma försvann solen alldeles
och på samma gång som genom ett
trollslag också alla älvorna, och Ture
stod där mitt på ängen alldeles
ensam.

— Nu måste jag gå hem, tänkte han,
bäst att springa över berget, den vägen är
kortast.

Ture sprang — — —

Han hade alldeles glömt bort trollet,
men rätt som det var, fick han höra
tunga, dånande steg:

— Dunk, dunk! Är det någon här på
mitt berg? Då skall han minsann få se
på annat. Knips, knaps, äter jag upp
honom.

Nu voro goda råd dyra, och Ture kröp
ihop bakom en enbuske och gjorde sig
så liten han kunde.

Trollet klev också förbi med stora steg,
utan att se honom.

— Ack, det är väl att jag fir så liten,
tänkte han nu och hasade sig skyndsamt
ned för bergsluttningen, just lagom att
komma i sällskap med skällko’n, som
ivrigt skyndade hem för att bli mjölkad.

När de hunnit till hagen, mötte de
Britta med mjölkstävan i hand.

Ture bara nickade åt henne och sprang
vidare, ty han hade nu bråttom hem.

Grinden var stängd, men det betydde
intet, ty liten som han var, kröp han
utan svårighet inunder och sprang direkt
till vedbacken.

— Kom nu min lille gosse, så ska* vi
äta gröt! sade mormor, som i detsamma
kom in från köket.

Men Ture fann hon inte i
vävkammaren.

Hon fortsatte då ut på vedbacken,
där hon visste, att han gärna höll till,
och där fann hon honom sittande
upprätt och av all makt gnuggande sig i
ögonen.

— Min lille gosse, har du sovit?
frågade hon ömt och tog honom vid
handen.

— Myran tycker, att jag är stor,
förklarade Ture.

— Jaså — är det så, sade mormor,
då kanske de här vackra, röda
strumporna äro för små åt dig, för jag hade
annars tänkt, att du skulle få dem?

Nu kom han ihåg, att ekorr-frun hade
givit honom nötter, därför att han var
så liten.

Alltså sade han, sneglande på
strumporna, som verkligen voro mycket
vackra: — Men ekorr-frun tycker, att jag
är så liten, och det tyckte älvorna också,
och trollet såg mig inte alls, bara för
att jag var så liten, och jag tror nog, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free