- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
190

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33 (4 dec.) - Kristina Gyllenstierna och Kristian II. Av Samuel E. Bring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den nuvarande staden Ulricehamn var
herr Sten med sitt krigsfolk och den
uppbådade allmogen fienden till mötes.

Genast i början av striden sårades
herr Sten och kunde ej längre anföra
de sina. Svenskarna råkade i oordning
och måste fly. Förgäves försökte de
göra nytt motstånd bakom
förhuggningar i Tivedens skogar. Men danskarna
trängde dem undan och bemäktigade sig
till slut hela trakten kring Mälaren.

Från Asundens is fördes Sten Sture
först till Strängnäs och sedan på en släde
över Malaren mot Stockholm. Men han
hann aldrig dit. Nära målet utandades
han sin sista suck, ensam och övergiven,
med sorg i hjärtat över att han icke
kunnat rädda sitt land, som han älskade så
högt och som han offrat alla sina krafter.

På Stockholms slott satt hans unga
maka Kristina Gyllenstierna och väntade
att få mottaga sin herre för att kunna
vårda hans sår. Men hennes hopp
gäckades grymt. Det var endast ett av
vinterkylan stelnat lik, som släden över
vindbryggan förde inom Stockholms
murar. Kristinas sorg låter lättare tänka sig
än beskrivas. Hennes man var borta,
och ingen fanns, som hade nog stor
myndighet att kunna träda i hans ställe.
Ensam stod hon med 5 små barn, som
hon måste skydda. Fienden trängde
hotande fram och kunde när som helst
väntas angripa Stockholm. Förtvivlan
grep henne, men sitt mod och sin
tillförsikt förlorade hon ej. Hon hade väl hoppats,
att någon annan med starkare krafter
än hon skulle upptaga herr Stens fallna
mantel, men den, som hon mest räknat
på, vågade icke utan slöt sig till Kristian
och hyllade honom. Hans exempel
följdes av många andra bland de store, och
till och med allmogen i några landskap
böjde sig för övermakten

Men så länge Stockholm icke var i
den danske konungens händer, var han
icke heller herre i Sverige. Och den
tidens Stockholm var en stark fästning,
en av de starkaste i norden. Söder- och
Norrmalm voro då knappast bebyggda;
den egentliga staden omfattade endast
de tre holmarna mellan Söderström och
Norrström. Starka murar och torn
skyddade staden för anfall från sjösidan, och
när de väl bevakade broarna, som i
fredstid ledde från holmarna öfver till fasta
landet, drogos upp, var det mycket svårt

att från land angripa fästningen. Endast
genom en lång belägring kunde den tagas.

Stadens borgare voro varmt tillgivna
fru Kristina. För henne och för
fäderneslandet voro de beredda att offra allt.
Inom fästningen hade hon vid sin sida
några av rikets råd, som understödde
henne på allt sätt. Uti landet lydde
befälhavarna på åtskilliga slott hennes bud,
och folket i Västmanland, Närike,
Värmland och Dalarna fortsatte nästan på egen
hand kampen mot danskarna.

Med det fasta Stockholm i sin hand
och säker om understöd från allmogen
avböjde fru Kristina att underhandla med
den danske konungen. I stället lät hon
utgå uppmaningar till allmogen i skilda
landskap, i vilka hon vädjade till den
att våga en strid mot den främmande
inkräktaren. Maningarna förfelade ej sin
veikan. Bönderna i de norra landskapen
reste sig, och i de södra följde de snart
efter. I närheten af Uppsala kom det
långfredagen till en stor strid. Så när
hade slaget vunnits, men böndernas
ledare förstodo icke att fullfölja
framgången, som i stället förvandlades till ett
blodigt nederlag.

Då måste fru Kristina bereda sig på
en belägring, och den lät icke länge
vänta på sig. Redan i maj inneslöts
Stockholm. På Norrmalm förlädes den
danska huvudstyrkan i ett befäst läger;
en mindre avdelning lägrade sig på
Södermalm. I saltsjön låg de<n danska
flottan och spärrade inloppet och
tillförseln. Men tack vare alla de
förbättringar i fästningsverken, som företagits på
Kristinas bud, och tillrustningarna som
gjorts, medan ännu staden var fri,
kunde den gott uthärda belägringen. Med all
sin övermakt vågade icke heller Kristian

II företaga en stormning, som kanske
icke hade lyckats. Ty borgarna ville
värna sin stad mot främmande
öfver-välde, och i sin ledare, fru Kristina, hade
de ett vackert exempel i mod, kraft och
offervillighet.

Ju längre det led på sommaren, desto
oroligare blev konung Kristian, att han
icke före vinterns inbrott skulle kunna
få Stockholm i sitt våld. Lyckades det
inte, bleve han tvingad att upphäva
belägringen och kanske vända om för
tredje gången med oförrättat äirende, ifall
vintern kom och isbelade haven, så att
han icke skulle kunna få tillräckligt med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free