- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
194

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34 (11 dec.) - Herrn i hörnet. En historia av Vilhälm Nordin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig åt syskrinet. Aldrig har jag känt mig
så stucken!

— Men madame dål sade syskrinet, som
varit med på mormors tid, fått polityr och
lärt sig hålla inne med sitt.

— Ja, jag skrinlägger inte mina känslor,
jag! svarade nåldynan, och sedan teg hon.

— Stucken igen! Tick, tack! Ack, ack!
sade väggklockan och pekade åt ena hållet
på nåldynan, åt andra hållet på herrn i
hörnet, de fingo tyda det som de ville.

— Så känslolöstl Kluck, kluck, kluck!
sade blomkrukorna på fönsterbrädet och gräto
faten fulla; de hade nyss blivit vattnade
och svällde av ömma känslor.

— Brrrand —1 ja, det kom inte mer;
det var den stora nyckeln i det stora låset
i den stora kistan, som hade vridit på sig.

— Vad ville han ha sagt? undrade
fruktskålen.

— Säkert något försmädligt! menade
konfektdosan.

Och eftersom de kommit till tals med
varandra, passade de på att utbyta några
hjärtetankar om herrn i hörnet.

— Så elegant han står på sina fötter!
anmärkte skålen.

— Riktigt spanskt! sade dosan.

— Så högt han bär sitt liila huvud 1

— Riktigt spanskt!

— Men, kära, varför säger du bara
»spanskt» ?

— Han är naturligtvis spanjor! sade dosan.

— Ja, helt visst spanjor! sade skålen.

— Vvvvakt! — det riktigt small; det var
den stora nyckeln i det stora låset i den
gtora kistan, som vridit på sig igen.

Skålen och dosan lade tillsammans: »Brand»
och »vakt», det blev »Brandvakt» — fy! . . .
Nej, de hade ingenting hört!

— Ack! knäppte dosan så ömt.

— A! klingade skålen så mjukt.

Och de betraktade herrn i hörnet lika
kärleksfullt som förut.

— Tick, tack! Ack, ack! sade väggklockan,
och så nade hon: Titta! och pekade åt
ena hållet på en liten skär silkestiåd nere
på golvet, åt andra hållet på herrn i hörnet.

Dosan, skålen, gardinen, nåldynan,
syskrinet och blomkrukorna tittade ner på golvet
och blevo med ens eå intresserade, att de
alldeles glömde sina egna bekymmer.

Ty den lilla skära silkestråden rörde sig!
rullade sig och rullade sig! Varthän? Jo, åt
kakelugnen till, där herrn i hörnet stod!

Det gick inte fort, ty gol vdi aget var inte
så starkt, men det gick, det var bara en

tidsfråga, när den skulle nå fram! Se, hur
den snodde sig, se! . . .

Då — schytt! — öppnades dörren. Det
flaktade till, och så skrällde det, som hade
en hel famn ved störtat ner vid kakelugnen.
Ett, tu, tre var brasan tänd, skenet slog ut

— och vad såg man? Den lilla skära
silkestråden hade nått fram, slingrade sig med
all makt fast kring herrns i hörnet vänstra
spanska fot — och herrn i hörnet gjorde
ingen min av att vilja stöta den ifrån sig! . . .

Den lyckliga, lyckliga lilla tråden!

Blomkrukorna gräto av rörelse, gardinen
fläktade, så det lät som snyftningar, dosan
knäppte så vekt, skålen klingade så stilla,
syskrinet rodnade varmt i eldskenet, och
nåldynan kunde inte tiga längre:

— Mitt innersta blöder 1 Men jag hyser
ingen avund, jag är bara rörd . . .

Och en hel kvart förunnades det den lilla
tråden att njuta sin stora lycka, en hel kvart!

När den gått, öppnades dörren på nytt,
en hand grep herrn i hörnet om livet, lyfte
honom och den lilla tråden, som alltjämt
höll sig fast, och — o! — in i lågorna bar
det — futt! den lilla tråden blev glödande
röd, och så blev den vit. . . När herrn i
hörnet ställdes tillbaka på sin plats, syntes
blott lite aska på hans vänstia fot. ..

Själva väggklockan måtte ha tagits av
händelsen: hon slog tio dova slag.

Och herrn i hörnet själv?

Han stod fullkomligt oberörd och väntade
bara på att åter få stiga in och röra om
bland flammorna i kakelugnen, ty det var
hans liv och dröm, något annat hade han
inte tanke för — om en eldgaffel nu kan
ha någon tanke!

Och det var hela historien, som Brasse
brastomte berättade den.

— Men! tilläde Brasse med en knyck på
nacken, att den dumma nyckeln i det stora
låset i den stora kistan kallade eldgaffeln
brandvakt, det protesterar jag mot, ty är
jag brandtomte här i huset, så är jag väl
också brandvakt, inte sant?

— SaLt, Brasse! sade de andra tomtarna
med eftertryck.

Och de ströko sig endräkteligen om skäggen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free