Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34 (11 dec.) - Också en saga. Av Alfred Vernborg - Svalan. Av M. E. - Två prickar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Också en saga.
Av Alfred Vernborg.
Tord kröp upp i mitt knä och lade sina
mjuka armar om min hals.
— Berätta en saga, pappa!
— Jag vet inte, om jag kan.
— A, nog kan du, om du bara vill.
— Visst vill jag. Vad skall den handla
om?
— Den skall bandia om troll.
— Varför just om troll?
— Därför att de äro så farliga, och man
blir så rädd då.
— Men inte är det roligt att bli rädd?
— Jag blir bara lite rädd, och så kan jag
ta mitt svärd och slå trollet, om jag vill.
— Tror da, att det finns några troll, då?
— Inte nu, men förr.
— Jo, det finns nog många troll kvar
ännu. Ser du troll är allt, som är ont och
orätt. När barn eller äldre personer ljuga,
då ha de låtit ett stort troll träda fram, som
inte blott ser farligt ut utan verkligen är
farligt. Det har långa armar, stor mun,
vass tunga, plirande ögon och en näsa, som
räcker in i sja kyrksocknar. Det trollet
heter lögn eller osanning och finnes sorgligt
nog överallt Vad skall du göra, om du
får se ett sådant troll?
— Det skall jag kriga ihjäl.
— Rätt så, och det tillgår så att du själv
alltid talar sanning.
När barn äro olydiga och inte vilja göra
som pappa och mamma säga, så är detettannat
stort fult troll, som fattar i barnens händer
och leder dem bort från hemmet ut till stora
skogar och höga berg. Då blir det sorg i
hemmet, men vad bryr trollet sig om det.
Barnen se förstås inte, huru ledsna
föräldrarna äro, ty trollet ställer sig skymmande
i vägen. Kan du strida mot det trollet, tror
du?
— Ja.
— Hur ska det gå till?
— Jag tar min pilbåge och skjuter.
— Nej, det hjälper inte. Du skall bli
lydiq mot far och mor. Då kommer aldrig
trollet fram, ty det trollet heter olydnad.
Jag sade, att troll är allt som är ont och
orätt. Men det finns också snälla troll, som
nog kunna bära sig dumt åt ibland, men i
det stora hela äro mjuka och fiua som
blomsterdoft. Du är ett sådant litet troll.
Och nu skall jag börja berätta min saga:
Det var en gång . . . Jaså, du sover, pojken
min. Sagan tog slut, innan hon började.
Svalan.
Vi känna säkert alla den fågeln, som
varje vår återvänder, som gärna vistas
intill våra fönster och där bygger sitt bo;
vi känna alla det lilla kvicka djuret med
sin blåsyarta rygg, det vita bröstet, de stora
vingarna och den breda stjärten. Svalan är
ovanligt hastig och outtröttlig i flykten. Hon
skjuter blixtsnabbt ned ur luften och flyger
lika fort åter upp.
Under flykten samlar svalan sin föda, som
består av flugor, myggor o. s. v. För den
skull flyger hon ofta över vattenytan, där
det brukar vara gott om insekter. Hur
skarp måste inte hennes syn vara för att
hon i flykten sk*ll kunna se det lilla bytet
i luften. Grenom denna insektjakt blir
svalan ett mycket nyttigt djur.
Om hösten lämnar svalan
våratrakterochbe-ger sig till varmare länder. Där lever hon som
gäst, tills vårens värme åter kallar henne
hit. Hon måste hava ett gott minne, ty
samma svala återkommer ofta till samma
ställe och uppsöker det samma boet, som
hon om hösten lämnat. Ofta hava då
sparvar bemäkti^at sig boet, och en strid
uppstår om detsamma. Man har en gång sett,
att en svala, som inte kunde avlägsna den
objudna gästen ur sitt bo, tillkallade sina
systrar och med deras hjälp tillstoppade boet,
så att inkräktaren dog. M. E.
W
Två prickar.
Lille Hans kom en dag till sin lärare med
sin skrivbok för att visa honom den. Hans
hade glömt att sätta en prick över »i», och
då läraren säg detta, sade han:
— Vad är det här för en bokstav?
— D*-t är ett i, sade Hans tvärsäkert.
— Janå är det ett i! Jag trodde det
måste vara en prick över bostaven först,
innan det kunde bli ett i. Piicken fins
där inte, och dä) för sätter jag dit den.
Lä-laren tog nu en penna och satte så pricken
över i-et. Då han gjort det, sade han:
— Och så lille Hans sätter jag en prick
där!
Med en mycket hastig rörelse satte han
sin pekfingerspets mitt i pannan på Hans —
och Hans glömde sedan aldrig att sätta
pricken över sina i’n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
