- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
202

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36 (25 dec.) - Aftonstjärnan. Av Maj Lindman-Janson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

aftonstjärnan

Av Maj Lindman-Janson.

Långt, långt inne i skogen där furorna
växa höga och raka som pelare, där flyter
en stilla, porlande liten skogsbäck.
Mossan ligger mjuk och skiftande kring
stränderna, och nattviol och pyrola stå vita och
doftande i den mjuka grönskan.

Den där bäcken hör ej till det yra
skummande slaget, nej, den är en tankfull,
stillsam liten en, som går sin väg fram utan
att göra mycket väsen av sig. Det är nog
också orsaken till att aftonstjärnan har
utsett den till sin spegel. Om
sommarkvällarna, då skogen liksom reser sig högre
för att möta stjärnorna däruppe, då kan
man få se aftonstjärnans spegelbild så klar
och leende sakta vagga på skogsbäckens
lugna yta. Och det är bäcken mycket stolt
över.

Ofta komma skogens djur ned för att
dricka ur bäcken. Den lilla stackaren blir
då så rädd, att de skola äta upp stjärnan,
som glimmar på ytan, att han börjar darra
och skälva, så att stjärnan krossas i tusen
skärvor. Men hur besynnerligt! Så fort
bäcken hunnit lugna sig igen, så ligger
aftonstjärnan där, lika hel som förut, och
glittra^* och ler.

En dag hände något mycket märkvärdigt.
Det var afton, och stjärnan låg som vanligt
där och sam. Då hörde bäcken plötsligt,
att det kom någon gående genom buskarna.
Grenar knäcktes och bladen prasslade och
det lät som om den som kom var både ond
och ledsen. Och rätt som det var, syntes
där en liten flicka mellan träden. Det var
en liten rar tös på en fem, sex år. Det
vill säga, hon skulle varit rar, om hon inte
sett både ond och missnöjd ut. Hennes små
fött-er voro bara, och håret hängde oredigt
omkring ett litet runt ansikte. När hon
fick se bäcken och förstod, att hon inte
kom längre, sjönk hon ner på mossan, satte
händerna för ansiktet och grät.

Hon snyftade och talade för sig själv, och
skogsbäcken kunde förstå, att hon varit
oly-mot sin mamma, fått bannor och så
sprungit sin väg. Och nu ångrade hon sig så
bittert, var så rädd, för hon hittade inte
hem.

Men när hon gråtit en stund och snyftat
sig trött, så lyfte hon upp huvudet och fick

syn på stjärnan på vattnet. Hon räckte
ut armarna, som ville hon fånga den. Men
bäcken blev så rädd, så rädd.

— Nu tar hon nog min stjärna, tänkte
han och började darra så förskräckligt. Och
hur nu den lilla flickan satt där och såg på
stjärnan, som nu låg i tusen gnistor och
glittrade på vattnet, så blev hon så
förfärligt sömnig, och så somnade hon där hon
satt, och det ruvsiga huvudet sjönk ner mot
den mjuka mossan.

Men skogsbäcken tyckte så synd om
flickan, att han beslöt att trösta henne. Han
ville ge henne någonting vackert. Och det
vakraste bäcken visste, det var den I lla
stjärnan, som vilade vid hans bröst.
Därför ville han ge henne stjärnan, fast det
gjorde ont. Det gick rysning efter rysning
över honom, men han kände, att om han
så skulle dö därav, så måste han trösta den
lilla flickan, som kommit till honom och
som nu låg där och sov med tårar i de
långa ögonhåren.

Och så kom det sig att lilla Greta
drömde. Hon tyckte sig se en ljus gestalt stå
lutad över sig. Och den sade:

— Gretalill, gråt ej mera. Ser du
stjärnan jag bär över min panna? Den vill jag
ge dig. Du skall ständigt bära den.
Ingen kan se din stjärna, men om du är snäll
och glad, vänlig och hjälpsam skall du lysa
upp omkring dig, och människorna skola
förnimma dess ljus. Men är du stygg och
olydig eller gör något du måste skämmas
för, då fördunklar du din stjärna. För varje
ont ord eller ful tanke sätter du en fläck
på henne. Glöm aldrig detta, utan måtte
din stjärna alltid lysa lika klar och ren
som nu.

Och gestalten lyfte stjärnan från sin
pan-pa och satte den på den lilla flickans hår.

I detsamma vaknade Greta, och det
första hon gjorde var att känna efter om
stjärnan fanns. Nej — vad hon var dum —
den var ju osynlig — då knnde hon nog
inte känna den heller. — Men nu måste
hon hem och tala om det för mo ! Hon
gav sig springande i väg, och tänk! — nu
fann hon genast den rätta vägen, och den
var så kort, och där på trappan stod ju mor
och väntade. Hon hade varit så orolig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free