- Project Runeberg -  F. S. N.:s Dialoger / V. I skogen - När jag blir stor /
15

[MARC] [MARC] Author: Rosa Invenius, Selma Abrahamsson, Maria Nyström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Toini: Men tänk, vad det sku’ se trevligt och gästfritt

ut, om vi kom, du eller jag, med en liten silverbricka och

bjöd.

Aina: Fy då, det sku’ bli som på en krog.

Toini (förargad): Jag ska’ säga dig, att jag förstår

denna sak lika bra som du.

(En gammal, fattigt klädd gumma inträder): Goddag!
Jag sku’ be små fröknarna om en liten slant. Jag har länge
varit sjuk och orkar inte arbeta ännu.

Aina: Stackars gumma! (Ger henne en slant.)

Toini (likas£): Hur har ni blivit så fattig, kära mor V

Gumman: Ah, det är en lång historia. Och så sorglig!

— Rusdryckerna ha tagit allt ifrån mig.

Aina: Hör du, Toini?

Toini: Jag hör, men jag kan inte förstå det.

Aina (skjuter fram en stol): Sitt ner, kära mor, och
berätta för oss allt.

Gumman (sätter sig): Ja, om ni så vill, fast inte är det
någon trevlig berättelse.

Håhå! — Då vi gifte oss, Johan och jag, flyttade vi in
i ett litet, men snyggt och vackert hem. Vi voro så lyckliga.
Johan var en god och arbetsam man. Aldrig gick han till
krogen, som många andra arbetare. En liten gosse hade vi
också, så söt och rar; vårt hem var som ett paradis, men så
kom ormen dit in!

Aina: Ormen? Hvad menar ni därmed?

Gumman: Jag menar rusdryckerna. Och det var jag.

olyckliga, som släppte in denna giftiga orm. I okunnighet och
oförstånd gjorde jag det, och d3^rt har jag fått plikta härför,
(torkar sig i ögonen).

Aina: Stackars mor!

Gumman: Se, det var så, att nära till oss bodde en annan
arbetarfamilj. Vi brukade gå till varandra på
söndagseftermiddagarna, — och det var liksom en tävlan mellan Maria
och mig, vem som skulle ha finast och bäst i sitt hem. En
afton bjöd hon oss på punsch. Det var första gången starka
drycker förekom, när vi voro tillsammans. — Ack, att det
också varit den sista! Men så var det ej. Ack, ack ändå,
om jag förstått all olycka, som låg i punschglasen denna
aftonstund.

Toini: Vad kunde det väl vara för farligt i ett glas
punsch?

Gumman: Vad där var för farligt? Bönan till
rusdrycks-begäret låg i det. Det kom också med högmodet. — Jag
ville inte vara sämre än Maria. — Nästa gång hon och
hennes man kommo till oss, bjöd jag dem både punsch och vin,
tvärtemot Johans vilja. Så gick det den ena gången efter
den andra. Slutligen böljade vi att alltid ha hemma starka
varor. Johan började tycka om att nu och då ta’ sig en
sup. En kväll gick han till krogen och kom hem full och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:43:56 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsndialog/5/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free