tung i stugan, längtar, fast förgäfves,
att ett enda ord om kriget höra,
om hans land är bergadt eller fallet.
Örnens språk förstår han ej att tyda,
korpens rop han känner ej; en främling
för ej budskap upp till ödemarken,
och den unge, som hans hjelp bort vara
lyss på budskap nu från qvinnohjertan.» Som, när sommarns hvirfvelvind en afton,
då naturen lik en söndag tiger,
kommer ensam, osedd, snabb som pilen
och slår ned i skogssjöns famn, en planta
rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen,
lugn står blomman på den branta stranden,
lugnt är allt, och endast djupet sjuder:
så, då sången slog den unges sinne,
satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd,
men hvart ord dref blodet ur hans hjerta.
Qvar han satt hos flickan hela qvällen,
gick till hvila, då de andra gingo,
tycktes somna, förr’n de andra somnat,
men långt förr, än någon annan vaknat,
re’n vid första glimt af morgonrodnan,
smög han obemärkt ur stugan ensam. Dager blef, och solen steg på hvalfvet,
men blott tvänne väcktes nu i torpet.
Stugan reddes, morgonbrödet frambars,
men blott tvänne stego fram till bordet.
Middag blef, och ingen tredje syntes.
Utan moln var än den gamles panna,
utan tårar än hans dotters öga,
men till hvila, fast af söndan manad,
gick vid slutad måltid ingendera.
När en stund förgått, så lång som stunden,
innan stormskyn, sedd vid himlaranden,
kommer, brister, haglar och förskingras,
höjde ordet, som till tröst, den gamle:
»Lång är vägen fram till byn, min dotter
branter möta, bäckar hindra, spångar
finnas ej, och höstregn fyller kärren.
Den, som vandrat dit vid morgonrodnan,
är väl knapt, då qvällen stundar, hemma.»
Så den gamle. Utan akt på talet
satt hans dotter, sluten lik en blomma,
som sin kalk vid nattens inbrott sluter;
hvad hon tänkte, var för henne ensam. Länge satt dock ej den ädla flickan,
längre ej, än efter solens nedgång
plantan mattad väntar aftondaggen,
förr’n en tår föll ned på hennes kinder
och hon sjöng med lutad panna sakta:
»När ett hjerta mött ett annat hjerta,
ringa blir då, hvad förut var mycket,
jord och himmel, hemland, fader, moder.
Mer än jorden sluts då i ett famntag,
mer än himlen ses då i ett öga,
mer än moders råd och faders vilja
hörs då i en suck, som knappast höres.
Hvilken makt kan tjusa så som kärlek,
hvilken boja hålla den, som älskar?
Sjöar simmar han som anden öfver;
möta fjällar, får han örnens vingar;
långt för middag är han re’n tillbaka,
der han väntats först till sena qvällen.» Sången hade knapt den gamle fattat,
när, af vaknad sorg och oro slagen,
han gick ut att söka den försvunne.
Tyst ur stugan gick han, tyst på stigen,
villsamt tecknad ut i ödemarken;
solen stod re’n skogens toppar nära,
innan närmsta gård han tröttad nådde. Tom och ödslig, lik en tall på heden,
der en skogseld gått med härjning öfver,
syntes nu den fordom rika gården;
men i stugan satt värdinnan ensam,
mot sitt söfda barn i vaggan lutad. Som en fogel, då han oförmodadt
hör ett skott och kulans ljud förnimmer,
fasar, spritter, kastar ut sin vinge:
så från stolen flög den unga qvinnan,
då hon hörde dörrens gång; men glädje
blef dock vid den gamles anblick fasan.
Fram hon sprang och slöt hans hand i sina;
stora tårar sköljde hennes kinder.
»Hell», hon sade, »hell dig, gamle fader,
dyr i sorgen till vår boning kommen,
trefaldt hell den ädle, som du fostrat
till förtrycktas värn och armas bistånd!
Sitt och hvila dina trötta lemmar
och med glädje hör, hvad jag förtäljer: |
