- Project Runeberg -  Fänrik Ståls sägner. Med teckningar af A. Malmström /
15

(1886) [MARC] Author: Johan Ludvig Runeberg With: August Malmström - Tema: War, Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molnets broder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hårdt var kriget re’n från höstens början,
landet tärdt af vän och ovän lika,
dock den vapenlöses lif var fredadt;
men en dag har knappast än förflutit
sen en skara män från närmsta socken
följde hären, fienden till mötes.
Slaget hölls, och segern svek de våra.
få af många kommo undan döden,
och som löf i stormen spridda desse.
Nu gick vreden strandlös, lik en vårflod,
öfver nejden: värnlös eller väpnad,
man och qvinna, ingen såg förskoning.
Hit kom strömmen re’n vid morgonstunden,
när till gudstjenst ringdes första gången,
och en våg vek in till oss att härja.
Låt mig ej vid jämmerns sagor dröja!
Bunden låg på golfvet re’n min make,
blod var gjutet, våldet rådde, nöden
var som störst, och ingen hjelp att vänta.
Sjelf af åtta armar gripen, slets jag,
som ett byte mellan rofdjur slites;
då kom räddarn, då var hjelpen närmast,
Molnets broder bröt som storm i stugan,
och förtrycket vek, de fräcka föllo.
Här jag sitter nu i sköflad boning,
mer än sparfven under taket fattig;
mera glad dock än i lyckans dagar
skall jag se den ädle, se min make,
om från byn de utan skada komma,
dit de följde fienden i spåren.»

När den gamle hört det sista ordet,
stod han upp, som om han hvilat länge;
i hans blick var mörkt af sorg och oro.
Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen,
som till byn, den välbebodda, ledde.
Solen skymdes re’n af skogen fjärran,
när han, delad mellan hopp och ängslan,
hann den gård, der kyrkans herde bodde.
Sköflad syntes nu den stora gården,
tom och ödslig, lik en afklädd holme,
sedd från träskets is en vinterafton.
Men i stugan satt vid muren ensam
trött af år, den gamle knekten Klinga.

Nu, när denne hörde dörren röras,
såg sin vän från forna dagar komma,
sprang han upp, fast lam af sår och mödor.
Än har dagen ljus för oss han sade,
då de unga trampa våra stigar,
kraft och mandom ej är glömd i landet.
Sådan gudstjenst har i dag här hållits,
att ett barn, som hört den nu i vaggan,
skall förtälja den för sonasöner.
Se, i roflust lik en skara vargar,
kom han, landets ovän, segerdrucken,
följd af blod och härjning hit. Det mindre
kan förtigas, om ock ej förgätas;
men när troppen re’n i blod sig mättat.
blott de värsta blifvit qvar på stället,
då steg jämmern öfver damm och bräddar.
Nu emellan tvänne ystra hästar
bands den ädle herden, dittills skonad,
att till fots den vilde ryttarn följa.
Kort var domen, inom några stunder
skulle handen domna, foten svika
och hans hvita lockar sopa stoftet.
Ensam stod den gamle, upp mot himlen
såg hans öga, som mot himlen skådas,
då på jorden allt är natt och mörker.
Pris och ära! då var hjelpen närmast;
han, som föddes lik en fläkt på heden,
Molnets broder, se, en ljungeld vorden,
slog han ned, och krossad låg förtryckarn.
Här jag lefvat nu med likars bistånd,
som en rotlös gran mot andra fallen,
tung för mig, en börda för min nästa;
lifvets gåfva vill dock än jag skatta,
om från striden, nära kyrkan hållen,
än med seger hem den ädle kommer.

När den gamle hört det sista ordet,
gick han ut, som om från glöd han ilat;
aftonrodnan var dock bleknad redan,
innan kyrkobyn han hinna kunde.
Så var byn att se i rök och aska,
som ett stjernehvalf af skyar härjadt;
så låg kyrkan bortom byn på kullen,
som en ensam stjerna mellan molnen;
så låg tystnad öfver öde nejden,
som ett månsken öfver kala hösten.

Mellan fallna kämpar, vän och ovän,
som en skugga öfver skördad åker,
gick den gamle. Öfverallt var döden,
men af lif ej ens en suck att spörja.



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:14:17 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fstal83/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free