- Project Runeberg -  Fänrik Ståls sägner. Med teckningar af A. Malmström /
26

(1886) [MARC] Author: Johan Ludvig Runeberg With: August Malmström - Tema: War, Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torpflickan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hon såg som den, som söker, ser; hvem vet, på hvad hon tänkte?
På kinden brann en högre färg, än aftonrodnan skänkte.
Hon satt så stilla, men så varm, så spanande ändå,
att, om hon lyssnat, som hon såg, hon hört sitt hjerta slå.

Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga,
till hvarje led, till hvarje man hon blickade en fråga,
en fråga, bäfvande och skygg, en fråga utan röst,
mer tyst än sucken sjelf, som smög ur hennes fulla bröst.

När hela skaran gått förbi, de första som de sista,
då svek den arma flickans lugn, då sågs dess styrka brista;
hon gret ej högt, men pannan sjönk mot hennes öppna hand,
och stora tårar sköljde ljuft den friska kindens brand.

Hvad är att gråta? Fatta mod, än står oss hoppet åter,
o dotter, hör din moders röst, en fåfäng tår du gråter;
den, som ditt öga sökte nyss och nu ej återfann,
han lefver än, han tänkt på dig, och derför lefver han.

Han tänkt på dig, han följt mitt råd att ej gå blindt mot faran,
det var mitt tysta afskedsord, då han drog hän med skaran.
Af tvång han följde truppen åt, hans hog var ej att slåss,
jag vet, han ville icke dö från lifvets fröjd och oss.»

Och flickan såg med bäfvan upp, ur sorgsna drömmar vaknad,
det var, som om en aning stört det stilla hjertats saknad.
Hon dröjde ej, hon såg en gång ditåt, der striden brann,
och smög på väg och flydde tyst och skymdes och försvann.

En stund flöt bort, en stund ännu, det led mot natten redan,
i skyn sam molnet silfverhvitt, men skymning låg der nedan.
Hon dröjer än; o dotter, kom, din oro fåfäng är,
i morgon, innan solen gryr, är re’n din brudgum här!»

Och dottern kom, med tysta fjät hon nalkades sin moder;
det blida ögat skymdes nu af inga tårefloder,
men hennes hand, till helsning räckt, var kall som nattens vind,
och hvitare än fästets sky var hennes svala kind.




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:14:17 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fstal83/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free