Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otto von Fieandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jern och stål och krut och bly,
derom fick hans trupp sig bry;
den höll primen, han höll basen,
gubbens vapen var karbasen.
När han gick med den i hand,
klämde till för kung och land,
var han seg som gamla eken,
blef ej gerna trött af leken,
kunde slåss fast hela dan,
brydde sig om segern fan,
ville blott ge drift åt striden,
dertill var hans kantschuk vriden.
Finnen, visste han helt godt,
är för trygg för att ha brådt,
ville derför hjelpa arten,
icke modet, endast farten.
Pipa skulle dock han ha,
eljest var det aldrig bra;
men med röken frisk i munnen
slogs han gladt, fast öfvervunnen.
Ofta ibland vapnens brak
tog han derför ny tobak,
lät sin närmsta busse bida
och slå eld, förr’n han fick strida.
När han sen i hopen stod,
öfversköljd af svett och blod,
gjorde med sin dagg försöken
och ur bottnens djup sög röken,
fick sin trupp i ordning stäld,
bajonetten vackert fäld
och bröt in i värsta klämman,
var han som på eget hemman,
talte finska som en tolk,
skrek som åt sitt arbetsfolk;
en fick pris, en ann’ en skrapa,
ingen fick stå lat och gapa.
Då, så säga än hans män,
var ej godt för fienden,
då var gubben lik hin onde,
annars var han som en bonde.
Sådan kom han med sin flock,
samma pipa, samma rock,
efter många hårda strider
fram till Karstula omsider.
Hela finska härens hopp
hvilade på denna tropp,
knapt tolf hundra man numera;
Wlastoff kom med trefaldt flera.
Hurtig lek det skulle bli,
Fieandt stoppade uti,
pröfvade sin dagg mot klacken
och begynte strax attacken.
Sexton timmar höll han ut,
då fick gubben stryk till slut,
måste dra sin trupp ur flamman
och ge djefvulen alltsamman.
Det förtäljs om honom då,
att han rakt slöt upp att slå,
tryckte djupt sin hatt på pannan
och blef spak som trots en annan.
Så till Möttönen han red,
såg blott styft mot sadeln ned,
höll sin högra hand vid brickan;
pipan, den låg glömd i fickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
