| Och dragoner hade båda blifvit se’n på samma dag, delat troget hvarje våda i hvart enda slag, gnabbats än som stridskamrater, huggits man mot man, allt om äran att i dater öfvergå hvarann. Snart i rykte framom alla i sqvadronen stodo de; ingen vågade sig kalla bättre, tapprare. Till korpraler af befälet gjordes snart de två, men emellan dem blef grälet icke slut ändå. Hvad dem eggat som gemena, samma täflan fans än qvar, ännu var alltjämt den ena, hvad den andra var. Båda stodo lika nära ett gemensamt mål; hvar gång Lod blef nämnd med ära, nämndes äfven Stål. Lyckan svängde dock omsider, att den ene seger vann: Lod gick fri i alla strider, Stål blef sårad, han. Dömd till hvila på det sättet, låg han tyst och led, låg som sjuk på lasarettet, då kamraten stred. Långa måna’r af elände hade småningom dock flytt, och den tappre återvände till sin trupp på nytt; men då stod han främst ej mera, som han fordom stod; för hans likar gälde flera, och medalj bar Lod. Stål, han såg kamratens lycka, hörde, hur hans rykte steg; hvad hans hjerta kunde tycka, spordes ej, han teg, lät ett ord ej det förråda, ej ett anletsdrag. – Nu på ströftåg hade båda hållit ut en dag. |