- Project Runeberg -  Fänrik Ståls sägner. Med teckningar af A. Malmström /
93

(1886) [MARC] Author: Johan Ludvig Runeberg With: August Malmström - Tema: War, Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fänrikens marknadsminne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hårda slut på våra mödor, tunga afsked från vårt land!
Dock jag kom med några andra än till Vesterbottens strand.
Se’n jag der med trofast kärlek blödt den svenska sanden röd,
sitter nu jag här på torgen, sjunger för en smula bröd.

Gud bevare fosterlandet! Ringa är allt annat se’n;
en soldat skall kunna mista lif och lycka, arm och ben.
Gud bevare fosterlandet, det är summan af min sång,
så, fast andra ord förbytas, slutar jag den hvarje gång.»

Och han uppstod, granadören, gick bland menigheten kring,
fick en slant af en och annan, af de flesta ingenting;
och så kom han fram till vagnen, der den höge herren satt,
böjde djupt sitt gråa hufvud och stack fram sin slitna hatt.

Höge herren, generalen, klädd i glitter, bjäfs och band,
blef då mörk och ryckte häftigt hatten ur soldatens hand,
såg på honom, såg på folket, såg, och inom en minut
låg den gamles skatt af slantar slagen öfver torget ut.

Häpen stod der granadören, men genralen tog till ord:
»Jag har hört din sång, jag kämpat såsom du för samma jord.
Att jag eger detta minne i min ålders höst ännu,
ser du, jag är stolt deröfver, mycket stoltare än du.

Det är sant, att lyckan svek oss under mången blodig dag,
det är sant, att våra segrar byttes snart till nederlag.
Men ödmjuka oss behöfva vi för ingen man ändå,
och jag bär min hatt på hufvu’t; bär du, gubbe, din också!»

Sagdt; ett sken af hög förklaring i hans anlet nu sig spred,
och han tryckte manligt hatten på soldatens hjessa ned;
men han talte - hjertat brinner än af glädje i mitt bröst,
när jag tänker på hans uppsyn, när jag mins hans ord och röst -:

»Ojämnt falla ödets lotter, så en högre vishet bjöd,
jag fått glans och rika håfvor, du fått ringhet, du, och nöd;
men det bästa ha vi lika, trohet, aldrig vilseförd,
ära, med vårt blod beseglad och vårt hjertas vitnesbörd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:14:17 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fstal83/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free