Ständigt, förr’n han gick att strida och till anfall order gaf, sågs den gamle Lode bida för sin front med hatten af. From och lugn med silfverhåren, stod han så och bad en stund; böner allt från barndomsåren hördes än från gubbens mun. |
| Hatten af i alla leder! Stilla andakt, helig frid! Kulor kommo, slogo neder än i truppen, än bredvid; mången kämpe bet i gräset, halt dock! Ingen storm förut, innan »Fader vår» var 1äset och välsignelsen till slut. Först när han sin bön fått ända, sagt sitt amen högt och gladt, då var gubben klar att vända, slog på hjessan ned sin hatt: »Komme nu all afgrunds skara oss till mötes på vår stråt, Gud är med oss, ingen fara, hurra gossar, raskt framåt!» Och så bröt han in i elden med sin Gud och med sin tropp; inga makter, inga välden skakat nu hans mod och hopp. Lutad, men med kraft i armen, ömsom yr och allvarsam, snö i locken, eld i barmen, så gick gamle Lode fram. Folket sade: »Fyr och flamma! Nu är gubben ung på nytt; forna junkern är den samma, bor i hjertat oförbytt, tänder i hans blickar blossen, lyser oss till seger skön; nu kan fan ej skrämma gossen, sen han bedt sin moders bön.» Blodig lek var bragt till ända, segern vår väl mången gång; hären fick till ro sig vända efter slutad bön och sång. Trötta skaror sökte tälten, höllo glada rast igen; Lode? Nej, han mätte fälten, spökade kring nejden än. |