Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Munter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kunde verlden oss betala
våra bistra dar och nätter,
egde de ett språk att tala,
Finlands genomblödda slätter,
kunde härens fanor säga,
hvad en Munters likar väga,
mången med galon på rocken
fick då buga för en tocken.
Ja, min gamla barm käns höjas,
när jag honom mins i ledet.
Skulle dödens fåror plöjas,
vänner, det var häst i redet;
aldrig ängslig och förlägen,
bara hejsan och ur vägen,
gången jämn och efter trumman
framåt, det var hufvudsumman.
Och hur var han dock ej boren
vänfast, trofast, lugn och stilla!
Som ett barn, fast grå till håren,
ville han knapt ovän illa.
Fienden var för hans händer,
hvad tobaken för hans tänder;
bägge sleto press och våda,
dock som kära plantor båda.
Heder öfver honom, heder
öfver krigarn, der han gömmes!
Mannamod och mannaseder
akte, att hans namn ej glömmes.
Inga slafvar trampe kullen,
der den tappre bor i mullen!
Nej, en ätt af gamla stammen
skydde ständigt grafven. Amen!
När korpralen slutat hade
och steg ned från vigda sanden.
tog genralen sjelf en spade
i den segervana handen.
Det var han, som sist af alla
sakta lät på grafven falla
litet stoft af fosterjorden;
men han talte. – Glöm ej orden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
