Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och derför skakas han se’n många år
af grafvens namn, hvar gång han det måst höra.
och derför bränner i hans själ dess sår,
och derför reser sig af harm hans hår,
när ljudet Sveaborg blott når hans öra.
Det var en vinterafton, mörk och sen.
Den gamle, utan minnens skuld och utan
en framtids fruktan, satt vid brasans sken
och hörde lugn, hur stormen ute hven
och dref i bistra skurar snö mot rutan.
Han satt allena nu. Sin hand han räckt
nyss till god natt och lemnat sina kära,
när plötsligt han, ur hvilans drömmar väckt,
såg dörren öppnas och i snöhöljd drägt
en vandrare hans bonings skygd begära.
Han såg och såg. En rysning genomfor
hans hjertas djup, när han den komne kände.
Det var en främling ej, det var hans bror,
af samme fader född och samma mor,
den man, som till hans tjäll i natten lände.
Det var den broder, som i forna dar,
då i sin faders hem de växte båda,
af syskonskaran honom kärast var,
det var den ende, som han egde qvar
och ej på nitton år fått återskåda.
Dock, ingen skuldlös främling hade dröjt
så lågt vid dörren, som den komne dröjde,
och ingen okänd gäst så stumt sig böjt,
så tveksam bidat, sådan bäfvan röjt,
som den en broder nu för broder röjde.
Ej ord, ej ljud. Minut uppå minut
liksom för döda komma fick och vandra;
tills som i bön så stilla dock till slut
den bror, som kommit, syntes breda ut
på afstånd sina armar mot den andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
