allt ger en bild af krigaren och hjelten.
Han står allena, ingen har han när,
minutligt blott man komma ser och vandra
en ung soldat, som bud till honom bär;
men framför honom och bakom står här mot här,
med blod och dödar hotande hvarandra. Inför hans öga ligger Siikajokis nejd
så vinterödslig som ett lik på båren,
och för hans tanke än mer ödslig Finlands fejd
med återtåg i blygd, med strid och ära väjd
och ryska härens jubelhån i spåren.
Deraf det mörker, på hans panna bor,
den skugga, som de ädla anletsdragen
har öfverhöljt som med ett sorgens for:
han ser sitt fosterland, en fattig, skyddlös mor,
ett offer bli, på söners mod bedragen. Den man, som detta skådar, skådar allt förödt,
att svika pligtens bud var ej hans vana:
han är en man så trofast, nagot land har födt,
en man, som pröfvat faror, kämpat, segrat, blödt
som yngling redan under ärans fana.
Du ser ett sinne, som ej bräckts, ej böjts
af lust, af nöd, af låga eller höga,
du ser en ande, som i stormar höjts,
du ser den tappraste bland tappre, Adlercreutz: –
han har de bilderna för själ och öga. Och dock så är det han, just han, som nyss befalt
det dystra sorgespelet börjas åter,
en hopplös färd, en vandring utan ra st och halt,
en mistning steg för steg af hemland, ära, allt,
hvad blott ett brustet hjerta ej hegråter.
Ett verktyg för en annan viljas lag,
ej strid, men flykt, han nödgats anbefalla,
sin trogna här han ordnat ren till slag,
men nej, den får ej slåss, den måste fly i dag,
som den har gjort en dag förut och alla. Han ser dess slutna skaror lösas åter opp,
i spillror söndras ordningen för striden.
Han känner detta folk i hvar brigad, hvar tropp,
han lefvat deras lif, han hoppats deras hopp
ej blott i dag, men långt förut i tiden. |
