Han vet, att denna här ej liknöjd går
de nesans steg, hans bud har föreskrifvit,
att bitter harm förtynger hvarje spår,
han vet, att i hvart bröst bor frätande ett sår,
mer qvalfullt, än om dödens hand det gifvit. O denna här! Han pröfvat har dess kraft, dess mod
i bättre dagar, länge sen förflutna,
han mins, hur glad för tredje Gustafs blick den stod
och gick i striden fram och tecknade med blod
sin bana mellan leder genombrutna.
Ja, det är samma här, han nu för an,
föryngrad i en ätt, men ej en annan,
och derför vet han, hvad den vill och kan,
och derför, när han ser den rygga, mörknar han
och sänker som af blygd den stolta pannan. He’n har i vrede Döbeln hunnit tåga af,
sin tropp till färd syns Palmfelt sammantränga,
och Gripenberg har sänkt sin segervana glaf
Hvar stund är dyr. Med storm går öfver istäckt hat
i massor fienden att vägen stänga.
Orörlig dock står Adlercreutz än qvar,
ännu ett värf han har att öfvervaka:
på elfvens is en bataljon han har;
den får han ej i gång, den står vid sitt standar
och viker ej ett enda steg tillbaka. Den man, som för den, tröttnat att med flykt och skam
ett slagfält ständigt byta mot ett annat,
hans återtåg är gjordt, och tyst och allvarsam
står för sin front han nu, besluten att gå fram,
om ej, så bli på platsen, der han stannat.
Ej vill han stelna bort i polens snö;
nej, hellre stupa, värmd af stridens flamma,
ej vräkas som ett flarn på vredgad sjö,
nej, kämpa som en man och sedan manligt dö;
och truppen, som han för, den vill det samma. Det är von Hertzens trupp. Genralen känner den
och vill ej öfverge sitt folk i nöden:
hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män,
han kallar, bjuder, ber; men nej, de dröja än,
de trotsa honom, som de trotsa döden.
Hvad under! Brusar han ej upp af harm |
