Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
avseende starkaste. Den kan endast jämföras med
den skildring, som givits oss av Tjänstekvinnans
son. Frånser man den rent litterära jämförelsens
mått, måste jag för min del bekänna, att den yngre
av de båda självplågarna i mina ögon är i besittning
av det fruktansvärdare och större allvaret. Det
kan inte hjälpas, att Strindberg liksom Rousseau
ibland koketterar med sin barndoms och ungdoms
lidanden och understundom mera kämpar för att
höras, synas och skattas än för att rädda sin
själ ur skärselden. Dan Andersson synes mig
i stort sett fri från denna purgatoriska ärelystnad.
För honom är uppgiften mindre att illustrera
sig själv än att reda sig med sig själv, uthärda sig
själv och slå sig ut genom jagets murar iill ett
perspektiv och ett sammanhang, där individen och
hans personliga lidanden mista sin betydelse.
Den litterära kritiken bedömde ursprungligen Dan
Andersson som en svensk avläggare av Jack London
eller Jask Låndån, som han själv skämtsamt
brukade stava namnet för att därmed uttrycka sin
vördnad för den av klarsynta människor i hast upphittade
adoptivfadern. Och sant är, att den stora,
tysta ödemarksstämning, som även Dan Andersson
erkände som ett suggestivt moment i Jack Londons
obygdsskildringar från vilda västern, den återfinner
man i hans egna skildringar från de svenska
finnskogarna. Men det rent mänskliga elementet
i dessa vildmarksdikter och vildmarksnoveller är
för Dan Andersson en långt viktigare sak än för
Jack London. Den amerikanske jägarpoeten intresserar
sig visserligen för mänsklighetens anor i djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
