Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en konstnärlig romanskildring. Oförmåga av komposition
är för övrigt en svaghet som Dan Andersson
delar med de flesta svenska författare. Han var
på den punkten likgiltig och betraktade kompositionskravet
som ett utslag av estetisk överklassmoral.
Och han gjorde sig lustig över, att den som skriver
dessa rader en gång anmärkt, att man alltför mycket
märkte skarvarna och gjutsömmen i hans romanskildring.
Men i denna underskattning av formen har esteticismens
underskattning av saken sin dryga anpart.
Det råder knappast något tvivel, att Dan Anderssons
konstnärliga egenart bäst framträder i hans
dikter, framför allt i »Svarta Ballader», en samling
som framtida svensk litteraturforskning icke kan
förbigå, när det gäller att göra vår tids litterära
bouppteckning. Det gäller också om hans Efterlämnade
dikter, där han mången gång nått den fulländade
förenklingen. Liksom i all religion, som är
mer än religionsutövning och vana, och i all musik,
som är mer än instrumental färdighet, så finns i all
lyrik, som är mer än verskonst, en underton och
klangfärg, som icke kan gripas och fixeras i dogmer,
noter och formler. I inledningsdikten till Svarta
Ballader sitter tiggaren från Luossa vid lägerelden
och sjunger för folket om sin längtan.
Det är något bortom bergen, bortom bjommorna och sången,
det är något bortom stjärnor, bakorrj heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden det är icke riket ditt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
