Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av det som är grant i världens ögon och öron. Det
är därför man kan hitta mer religion hos en tiggare
än hos ett pelarhelgon, mer lyrik hos en sjungande
sjöman och en enkel stråkhartsare än hos yrkesutövaren
ex professo. Och däri ligger en av förklaringsgrunderna
till, att detta triumvirat — sjömannen,
spelmannen och tiggaren — så ofta uppträder
i Dan Anderssons diktning. De äro ett uttryck för
hans uppfattning av den okonstlade rena människan
på gott och ont och den sanna inspirationen, som
skapar av inre drift och inte på uppdrag eller beräkning.
Det skulle emellertid vara orätt att kalla Dan
Anderssons diktning primitiv, därför att hans ursprung
var folkligt, därför att hans motivkrets i allmänhet
begränsas till en miljö, som kan karakteriseras
med sådana ord som finnskogen, timmerkojan,
landsvägskanten, fattighuset, kyrkogården,
och därför att han i fo rmellt avseende tagit starka
intryck av »visan tryckt i år», sjungen av bygdens
lekare, beväringen på marsch och matrosen i mastkorgen.
Det senare släkttycket gör blott i hans poesi
ett inslag av sorglös humor och friskt, vårdslöst
behag. Hur tvättäkta är inte tonen i hans visa
om Jungman Jansson:
Hej â hå, Jungman Jansson, kanske ödeslotten faller
ej bland kvinnfolk, men bland hajarna i Söderhaven blå.
Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller,
han är hårdhänt, men hederlig, så sjung hej å hå.
Kanske sitter du som gammal på en farm i Alabama,
medan åren siktas långsamt över tinningarna grå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
