- Project Runeberg -  Förstudier till en roman /
40

(1896) [MARC] Author: Jerome K. Jerome
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 40 —

men jag insåg inte riktigt nödvändigheten häraf. Jag
hade också mina hundhistorier.

För flera år sen, gjorde jag bekantskap med en
svartbrun tax, som bodde i samma hus som jag och
ej tillhörde någon. Han hade befriat sig från sin ägare,
i fall han alls haft någon, hvilket syntes
tvifvelaktigt med hans impulsiva, själfständiga karaktär. Den
tiden gick han genom lifvet alldeles på egna ben.
Han tillägnade sig förstugan som sofrum och intog
sina måltider tillsammans med de öfriga invånarne i
huset. Bestämda timmar för måltiderna brydde han
sig inte om.

Klockan fem intog han alltid en tidig morgonrisp
med Hollis, en ung ingeniör, som måste stiga upp
klockan half fem och själf tillaga sitt kaffe, för att på
slaget sex vara vid arbetet. Klockan half nio
frukosterade han grundligare med mr Blain i första
våningen och ibland gaf kan sig också in till Jack
God-bert, som inte steg upp förr än klockan elfva — en
förfärlig vana!

Under mellantiden till inemot fem, då jag drack
en kopp té och åt en bit, försvann han regelmässigt.
Hvart han tog vägen och hvad han gjorde under
tiden, har aldrig någon erfarit. Godbert svor på, att
han mött honom just som han kom ut ur en
vexel-affär. Så osannolikt också detta påstående syntes oss
i början, så vann det dock i sannolikhet, när vi tänkte
på, hur stor hundens passion var för att snåla sig till
och samla mynt.

Hans snålhet var verkligen alldeles märkvärdig.
Han var en äldre hund, som var mycket väl medveten
om sin värdighet; men om han hade utsikt att få en
femöre, då sprang han så ifrigt omkring i cirkel för
att fä tag på sin egen svans, att han slutligen själf
knappt kunde skilja hufvud från svans.

Han lärde sig alltid själf konster, och gick sen
från rum till rum för att visa dem. Hade han gått

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:32:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fter/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free