- Project Runeberg -  Förstudier till en roman /
86

(1896) [MARC] Author: Jerome K. Jerome
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 66 —

andre förföljde honom. Då han blef varse, hvad han
läste, slog han förargad ihop boken, steg upp, stälde
sig vid fönstret och skådade ut. Han såg en stor
katedrals skepp framför sig och solstrålarne falla in i
detsamma, och på stengolfvet låg en död man med
ett hånande leende omkring munnen.

»Han kallade sig själf en narr, och vände sig
skrattande om. Men det var ett kort skratt, ty det
föreföll honom, som om i hans rum en annan också
skrattade. Plötsligt fasttrollad, som om fötterna kittats
fast vid golfvet, stod han där och lyssnade en stund.
Sedan sökte han med ögonen den vrå, hvarifrån
skrattet tycktes ha kommit. Men den hvita tingest, som
stod där, grinade endast.

»Monsieur strök kallsvetten ur pannan och från
händerna och smög sig ut.

»Under två dagars tid beträdde han icke rummet
vidare. På den tredje sade han sig själf, att han
betett sig som en hysterisk flicka, öppnade dörren och
gick in. För att skämma ut sig själf, tog han lampan
i handen, gick till det hörn, der benranglet stod och
undersökte det. En uppsättning benknotor, köpt för
tre hundra francs! Var han ett barn som låtit
skrämma sig af en sådan docka?

»Han höll lampan i höjden och belyste tingestens
grinande skalle. Lampans låga fladdrade till som om
en svag andedräkt gått fram öfver den.

»Marinen förklarade saken dermed, att husets
murar voro gamla och rämnade, och att vinden kunde
sila sig igenom någonstädes. Han upprepade
förklaringen för sig, då han gående baklänges, med ögonen
riktade på skelettet, skred genom sitt rum. Då han
uppnått sitt skrifbord, satte han sig ned och klämde
händerna kring stöden på länstolen, tills fingrarna
blefvo hvita.

»Han försökte arbeta, men de tomma ögonhålorna
i den grinande skallen tycktes locka honom. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:32:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fter/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free