- Project Runeberg -  Förstudier till en roman /
93

(1896) [MARC] Author: Jerome K. Jerome
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

93 —

skrik, när hon såg ett par genomträngande ögon stirra
mot sig ur mörkret, som var nära att falla af hästen
af rädsla vid vrålandet af ett vilddjur, som var en half
mil därifrån, och söm bleknade af fasa och var nära
att svimma vid blotta åsynen af en orm, var ej den
rätta ledsagerskan i de indiska präriema.

»Själf visste han ej hvad fruktan" var, han kunde
ej ens förstå den och ansåg den endast vara
tillgjordhet. Han hyste den något oklara åskådningen, som
är vanlig hos män af hans slag, att kvinnorna låtsas
vara nervösa, emedan de tro det vara sött och att det
klär dem. Om man blott kunde öfvertyga dem, att
det vore dårskap, skulle man få dem att lägga bort
det, alldeles som man får dem att lägga bort en
trippande gång och en tillgjord ton. En man, som
berömde sig af sin kännedom af hästar, borde haft
djupare inblick i nervositetens väsen, som ju endast är en
temperamentssak. Men mannen var en narr.

»Hvad som mest förargade honom var hennes
fasa för ormar. Han hade på sin lott ej fått
inbillningskraftens välsignelse — eller förbannelse. Det fanns
ingen särskild fiendskap mellan honom och ormens
afkomma. En varelse, som kryper på sin buk, var ej
förfärligare för honom än en som går på sina ben. Tvärtom han
visste, att det var ännu mindre fara att gripas af dem än af
de senare. En reptil har ständigt begär att vika undan
för människan. Endast om man angriper den eller inger
den rädsla, anfaller den. De flesta människor ha fått
dessa kunskaper ur naturalhistorien: han hade vunnit
dem själf. Hans tjänare, en gammal afdankad
dragonsergeant, har berättat för mig, hur han stannade
framför en nerhukad glasögonorm och genom sin pincenez
beskådade hur den kröp bort. Och han visste dock, att
blott ett bett af hennes gif.tand betydde för honom
en död, som han knappt skulle kunna undgå. Att
något förnuftigt väsen skulle kunna känna fruktan —
enerverande, dödande fruktan — för sådana stackars va-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:32:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fter/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free