Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
# ii3 —
»Då jag kom tillbaka, frågade han mig hur det
ginge med henne, och jag svarade till hälften i*
drömmen: ’Ah, förträffligt, hon försöker just att läsa litet’,
och han reste sig på armbågen och ropade på henne,
dock som svar kom tystnaden — inte den tystnaden
som är tyst, utan den som skriker. Jag vet inte, om
ni förstår, hvad jag vill säga därmed. Om ni så länge
lefvat bland döda som jag, så skulle ni förstå.
»Jag flög hän mot dörren och låtsades som om
jag tittade in. ’Hon har somnat in’, hviskade jag och
slöt till dörren; han sade ingenting, men hans ögon
skådade besynnerligt på mig.
»Följande natten voro Jeanie och jag i förstugan
och rådslogo med hvarandra. Han hade somnat in
mycket tidigt. Jag hade stängt dörren mellan de båda
rummen och stoppat nyckeln i fickan. Sedan hade
jag smugit mig ned för att berätta henne det som händt
och öfverlägga med henne.
»’Hvad skola vi göra? Du gode Gud, hvad skola
vi göra ?’ Det var allt som Jeanie kunde säga. Vi hade
trott, att han skulle bli stark på en à två dagar, och
att han då skulle kunnat tåla sanningen. Men i stället
hade han blifvit så svag, att hvarje väckande af hans
misstankar kunde hafva bringat honom döden.
»Vi stodo där, sågo hvarann stelt i ansiktet och
visste ej hur gåtan skulle kunna lösas; men under det
vi sökte lösa den, löste gåtan sig själf.
»Den ena uppasserskan hade gått ut och hela
huset var tyst — så tyst, att jag kunde höra pickandet
af Jeanies klocka under hennes klädning. Plötsligt
trängde ett ljud genom tystnaden. Det var inte ett
skrik. Det kom ej från en mänsklig röst. Jag har hört
den mänskliga smärtans röst så ofta, att jag känner den
i alla dess tonarter, och den har blifvit mig likgiltig.
Jag har bedt Gud på mina knän om att aldrig mer få
höra detta ljud, ty det var en själs sista suck.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
