Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jan hade en enda son, som hette Nils. Det var en
skogens son, stark och modig, frisk och glad, och ingen var
svårare att taga kragtag med än Nils på Tallåsen. Han hade
redan med sin faders lodbössa nedlagt tre björnar, och detta
var en god lärospån. I finnskogen bedömes också ofta mannens
värde efter det olika antal björnar och elgar, som han fält, och
finnskogens unga tärnor tyckas dela samma åsigt; de tänka med
skalden: »Det starka är det sköna värdt».
Våren var kommen. Milda vindar susade fram i skog
och dal, bergens hjessor aflyfte sin ishjelm, och i fjerran
blånade deras toppar så oändligt vackert. Sångarskarorna
återvände till sin kära nord, till sin barndoms ljusa dalar, för att
der åter sjunga sina hymner till skaparens lof. Jordens kalla
barm uppvärmdes på nytt. De frigjorda bäckarne, den blå,
vänliga himlen, de smältande drifvorna och hedens blyga sippor,
allt, allt ropade med tusen munnar: »Nu är det vår!»
Så jublade äfven en skara ungdom, som den sista aftonen
af april samlades på Tallåsen för att gemensamt bränna
»Valborgsmessan». Redan flere dagar förut hade de unga flitigt
fört tillsamman ris och torra trädstubbar på den närbelägna
bergshöjden, ty nu gälde det att kunna visa det största bålet.
Af vigt var ock att till festens firande utse de högsta
bergsspetsarne, så att eldarne komme att synas så långt som
möjligt.
Den muntra skaran tågade nu, förande en tom tjärtunna,
i triumf upp till bergshöjden, der de unga otåligt inväntade
mörkrets inbrytande. Dagens lysande stjerna sjönk dock
småningom ned bortom bergen, och nattens skuggor lägrade sig
öfver skog och sjö. Nu tändes med fröjd och gamman det
väldiga bålet, och tjärtunnan, fäst på en hög stäng, brann
synnerligen vackert. Snart flammade stora eldar på de
närliggande borgen, och vallhornen klingade i den stilla vårnatten.
De enkla, de kära vallhornslåtarne vandrade åter, mångdubblade
af ekot, genom skogen, ty nu var det vår, nu var det lif och
fröjd äfven i finnskogens ödemarker. Med glädjerop helsade
våra unga de flammande eldarne på bergen, ty de kände dem,
som der voro församlade, och en hvar gladdes öfver, att man
snart skulle få valla sina hjordar tillsammans.
Hvilken fröjdfull och patriarkalisk enkelhet hvilar icke
öfver dessa enkla folkfester i den fria naturen! — Jag minnes
ännu från min tidigaste barndom, huru glada vi voro, när
valborgsmessaftonen var inne, och jag såg gamla män och qvinnor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
