Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pröfvade i lifvets strider, med fröjd och barnslig glädje deltaga
i firandet af densamma. Ja, en och annan af de gamla
gummorna blåste en vallhornslåt, hvilken blifvit gömd och bevarad
i minnet från svunna dagar.
Det var en ren och oskrymtad glädje de kände, dessa
enkla naturbarn; liksom Alpens son fröjdas, när han under
våren åter får vandra upp till bergen med sin hjord, så
fröjdades äfven de öfver, att vinterns drifvor försvunno, och att
det friska, det idylliska skogslifvet snart åter skulle börja.
Men vi återvända till våra unga kring den flammande
valborgsmesselden på berget. Med lust och fröjd drogo gossarne
och de äldre finnarne förstärkning på elden, under det de unga
tärnorna läto sina vallhorn ljuda. Mörkret kring bergsspetsen
syntes för de kring elden församlade alldeles becksvart, men
desto herrligare var ljuset af den stora valborgsmessbrasan, och
eldarne på de fjerran belägna bergen lyste som facklor, kastade i
ett kolsvart haf. Några skarpa skott ljödo nu till sist. De unga
skyttarne ville dermed gifva tillkänna, att det var tid att tänka
på hemfärden. Elden började slockna, men just som man var
färdig att vandra utför den branta skogsstigen, ropade flere af
ynglingarne, att de ville höra en vallhornslåt af Anna i
Löfsjöfallet, innan återfärden företogs.
Den unga flickan ville icke gerna uppträda ensam och
blåsa någon »låt», men hon gaf dock till sist vika, när äfven
de äldre förenade sig i ungdomens böner. Tyst stod skaran
och hörde de klingande tonerna, ty Anna kunde blåsa som
ingen annan; det låg någonting i hennes toner, som de unga
icke kunde förklara, men det visste de, att hennes »låtar» voro
vackrare än de andras, och det påstods, att hon sjelf uppfann
flere sådana. Än uttryckte dessa sorg och vemod, än glädje
och fröjd; de skiftade i dur och moll liksom hennes själs
innersta strängar.
Den unga flickan kallades vanligen »blomman på
Löfsjöfallet», och skön var hon, den nittonåriga Anna. Hennes anlete
har liljans och rosens färg, och det djupblå ögat liknade den
himmel, som hvälfver sig öfver hennes hembygds dalar och
fjell; men hvad mera var: den unga tärnans själ var ren och
varm. Hon var en ödemarkens blomma, men äfven ödemarkens
blommor vattnas och näras af skaparen. Sant är, att vår Anna
icke egde någon synnerlig bildning, men kristendomens sanningar,
nedlagda i en varm och älskande själ, äro det bästa
bildningsmedel, och kunskap i Herrans ord hade Anna inhämtat. Nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
