Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Lifvets vår och dess leende sommar fly en gång»,
återtog den gamle, »och känslan är då icke mera så varm, men
kommen ihåg, att kärleken icke bör fly. Sen, mina barn, de
leende ängarne der, sen huru blommorna prunka der; men
hösten kommer och sköflar dem. Så, ack! så går det mången
gång i menniskans lif. Hjertat plundras på den lustgård, som
der blommar i lifvets vår, och fattigdomens hårda lott kan
träffa äfven den, som nu eger mycket. Då blir det bittert och
mörkt omkring oss, och då pröfvas kärleken. Men liksom tallen
derborta på klippan allt mer och mer rotfäster sig, ju längre
hon brottas med stormen, så befästes ock kärleken, när den
sköna blomman vattnas af sorgens och tårarnes natt. Min koja
är fattig, men en skatt har jag dock, som förljufvar den, och
det är min dotter, hvilken nu står vid din sida. Och du, min
Anna, jag vet, att man kallar dig »blomman på Löfsjöfallet»,
men blomman vissnar, när dess höst stundar, och hennes hvita
blad kunna lätt fläckas. Men dygden och hjertats tro, de vissna
ej, om vi vårda dem. Vårda dem derför till ålderns sena dar,
och nu vare himlens Gud med eder!»[1]
Strida tårar rullade utför den gamles väderbitna kinder,
hans fårade anlete lyste af hänförelse, och den stojande skaran,
som grupperat sig kring gubben, stod tyst, och allvarsam.
Kärleken till den täcka dottern hade gjort den ärlige finnen
vältalig, och hans ord rörde alla.
Solen höjde sig nu öfver skogens toppar, och de unga
vandrade hvar och en till sitt hem bland bergen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
