Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»O Herre! dig jag vill åkalla,
När aftonstjernan framgår skön;
När morgondagens perlor falla,
Till dig jag höja skall min bön,
Och aldrig glömma dina bud,
O, Fader, Skapare och Gud!»
* *
*
Nils och hans kamrat stannade qvar i finnskogen till
hösten, roande sig med jagt och fiske i de stora skogarne och
deras täcka insjöar.
Qvällen före afresan vandrade Nils ensam omkring i
skogen ofvanför Löfsjöfallet. Sommaren var slut, fåglarne hade
flyttat till solens länder, här och der stod en blomma med
bruten stängel, och några snöflingor föllo redan ned från den kulna
himlen.
Gnolande på en munter sång gick Nils fram på
skogsstigen, då plötsligt några vemodiga toner nådde hans öra. Han
stannade och lyssnade. Ack, han igenkände rösten, den förr
så älskade stämman, och med återhållen andedrägt lyssnade han.
Anna sjöng:
»Fall, lätta snöflock, fall,
Och bädda grafven kall!
Det bröst, som sjudit här,
Det längtar svalkas der.»
Samvetet anklagade Nils. Han kunde icke längre höra
den klagande sången, hvarför han skyndade sin väg och sökte
förjaga det obehagliga intrycket af Annas toner. Men han
stannade åter, och efter en stunds öfverläggning gick han fram
till henne.
Anna, den fattiga, glömda Anna, sysslade med att göra
qvastar, hvilka hon sedan skulle försälja nere i bygden.
Naturen omkring henne stod nu så kulen och dyster; ingen fågel,
ingen blomma fröjdade henne nu, och detta bidrog till att göra
flickan nedslagen. Med en sorgsen blick såg hon upp på Nils,
när han trädde fram.
»Det var bra, att jag träffar dig och får säga farväl,
innan jag reser», sade Nils.
»Ja så, du reser», svarade Anna och sökte se lugn ut,
ehuru det stormade inom henne.
»I morgon, lilla Anna, lemnar jag finnskogen. Men
hvarför sjunger du så sorgset?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0024.html
