Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils tog Annas hand i sin, när han frågade så.
»Frågar du det? Hvarför lutar blomman derborta sina
vissnade blad till jorden, hvarför lägger hon sitt hufvud ned
på tufvan? Jo, ser du, Nils, hennes vänner, den varma solen
och den ljumma sommarflägten, hafva öfvergifvit henne. Hon
älskade solen, hon lefde så glad, så lycklig; men hösten kom
med sin kalla vind, och nu längtar hon efter hvila i jorden.
Se’n drömmer hon under det hvita täcket om den tid, då vårens
sol åter skall uppväcka henne.»
Anna pekade vid dessa ord bort till en blomma, som,
vissnad och bruten, stod qvar på en tufva. Nils såg tankfull
på den lilla blomman. Han visste väl, hvilken blomma Anna
mente, och han kände sig rörd.
»Jag håller ännu af dig», återtog Nils, »men hvarken
du eller jag skulle blifva lyckliga under de omständigheter,
i hvilka jag snart kommer. Du är en intagande flicka, men
fattig och obildad, och jag har utsett mig en brud, som passar
för mig, hvarjämte hennes förmögenhet skall blifva välkommen
och behöflig. Men din sång har gjort ett sådant intryck på
mig, att du måste lofva mig att ej sörja så, annars får jag
ingen ro.»
»Icke vill jag göra dig olycklig, Nils. Lef glad och säll
och oroa dig icke med tanken på finnskogens dotter», bad Anna,
under det varma tårar runno ned på risqvistarne vid hennes
fötter. Hon kände sig så fattig och arm; naturen, vissnad och
klädd i höstens drägt, gladde henne nu icke; men likväl såg
hon upp och log mellan tårarne vid den tanken, att Nils skulle
blifva lycklig och säll med sin nya brud. Hon kunde för hans
lycka försaka att ega honom, tyckte hon, men sorgen kunde
hon icke förjaga.
»Skogen, himlen och heden vare dina anklagare, och
Fadren deruppe påminne dig alltid din brutna ed», ropade
plötsligt en vild och dock sorgsen röst bakom Nils.
Ynglingen såg sig om. Der stod den gamle, fattige Mats.
Hans fårade panna var ett åskmoln, och ögonen slungade blixtar.
Den älskade dottern var sviken; den gamle hade från sin plats
bakom träden hört af samtalet, hvarför Nils förskjutit sin
forna brud.
»Skogen, himlen och heden vare dina anklagare!» yttrade
fadren åter med dof röst och utsträckte sina händer öfver Nils.
Derefter fattade den gamle sin dotter och ilade med henne in
i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
