- Project Runeberg -  Bland furor och granar /
20

(1888) [MARC] [MARC] Author: Lars Lunell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomman på Löfsjöfallet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Då dagen svalkas och skuggan breder
Kring edra dalar och berg sitt flor,
Så kommer Han och förlossar eder,
Hvars makt är såsom Hans kärlek stor.»


Ett soligt leende upplyste Annas tärda anlete, när Nils
trädde in, och den gamle torkade bort tårarne och såg upp.

Nils föll på knä vid den tarfliga bädden och fattade
Annas kalla hand, i det han stammade: »Förlåt, förlåt!»

»Jag förlåter allt», hviskade hon, »och nu, far, skynda
dig, innan jag dör, och återtag din förbannelse. Nils har lidit
han ock, ser jag.»

Bedjande såg hon bort till fadren, i hvilkens öga blixtar
åter ljungade mellan tårarne, men för den döendes blickar
smälte den gamles hjerta. Han lade sin darrande hand på den
ångerfulle mannens hufvud och sade:

»Glöm de hårda ord, en olycklig fader uttalade, och Gud
välsigne dig!»

Glad och leende slog Anna sina armar kring Nils. Det
var en fridens, en försoningens fest, som firades i den låga
kojan, under det dödens engel redan flägtade der inne.

»Låt mig ännu en gång se ut öfver hemmets nejder»,
bad Anna, och Nils öppnade dörren.

Aftonsolen sjönk ned bortom bergen, och hennes matta
strålar stannade på den döendes bleka anlete. Sjön, som låg
der nere, krusades af gyllene vågor, vallhornen klingade borta
i skogen, och de kända tonerna nådde Anna. Milda
vestanvindar smekte dödens brud, och trasten, som sjöng om
solnedgången, skickade Anna ännu några melodiska toner.

»Solen sjunker», sade Anna, »men solen, den eviga solen,
går upp för mig. Farväl du sjö, du dal, du skog, och du
fogel, som sjunger, haf tack för hvarje gång du gladt den fattiga
Anna! Och du, Nils, farväl! Sörj mig ej, men låt mig hoppas
att en gång få helsa dig välkommen till det hem, der inga
band slitas.»

Annas anlete syntes liksom förklaradt i denna stund.
Likt barnet, som lägger sig att sofva, sjönk hennes hufvud
tillbaka på bädden. Hon tog psalmboken, som Nils en gång gaf
henne, och när tungan ej mer kunde tala, pekade hon på de
orden: »Gud signe dig, min vän.» Anden, den varma,
kärleksfulla anden, sväfvade bort från finnskogens koja till det stjerniga
land, der alla tårar äro torkade. En matt stråle från den
nedgående solen smekte ännu den dödas anlete.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free