Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hjärtat bäfvade, men det kände sig på samma gång
manadt till kärlek. Det kände sig manadt att älska den store
Allfadren, och man tyckte sig vilja taga alla hans barn i sin
famn. Det var så varmt vårt hjerta då, vår blick var så öppen,
och hvad visste vi om jägtandet och sträfvandet på jorden.
Vi hade icke lagt ut från stranden ännu, men vi sågo frågande
bort öfver vågen, och hoppet hviskade: »Det blir nog skönt
derute på böljorna».
Der inne i kyrkan vid Frykens strand tonade äfven sången
om en flyktad barndom, de ungas lärare talade äfven der om
seglingen på verldens haf, om dess blindskär och faror.
Omsider, när den högtidliga akten var slut, tonade åter en psalm,
och den unga skaran strömmade ut. Löftena, de dyra löftena,
voro afgifna, barnen hade för lyssnande vänner låtit höra sin
kunskap i kristendomen, och kring dem samlades nu föräldrar
och bekanta. Nattvardsflickorna hade blombuketter i händerna,
blommor, plockade af kära vänners händer; hvita och blå sippor
lyste fram ur knapphålen på gossarnes rockar.
Unga och gamla vandrade nu hän mot sina hem under
det klockornas toner åter dallrade fram öfver nejden. Der
går åter den gamla gumman! Ack, det ligger nu ett solsken
öfver den skrynkliga pannan, der en text om lifvets strid är
upptecknad; den gamlas blick är klar.
Hon har i dag upplifvat gamla minnen, minnen från
lifvets vår, hon har, vid blicken på den unga skaran vid altaret,
vallfärdat till de »solbeglänsta höjder», dit vi alla förr eller
senare, mer eller mindre önskade få återvända. »Hvilka
skiftande dagar, huru många moln och solstrålar ligga ej mellan
den dagen, då jag var nattvardsflicka, och nu», tänker den
gamla, och hon hviskar åter en bön, en bön för dessa unga,
som pröfvat så litet på färden. — Och der stapplar den gamle
mannen, gråhårsmannen, hemåt. »En gång stod ock jag der
framme ung och frisk, glad och yr, men det är längese’n», säger
han för sig sjelf, och den grofva rockärmen föres till ögat. Der
hade en tår brutit fram vid kära minnen, vid barndomens minnen.
I vänliga stjernor på lifvets stig, I barndomsminnen,
hvarför ären I så kära? Hvarför älskar en hvar att se eder lysa?
»Vi äro så rena», hviska de som svar tillbaka. Ja, måtte de
alltid vara oss kära dessa minnen, ty så länge vi uppriktigt
älska dem, så länge vi älska barndomens hågkomst, önska vi
ock att varda som barn, och önska vi detta, så blickar den
store Fadern med välbehag ned till oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
