Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fem år hade förgått. Man var inne i »andtiden». Solen
uppgick. Öfver Fryken låg en lätt dimma utbredd, men när
solen höjde sig, dansade morgonvinden fram, och dimman
skingrades. Oroligt jagade hon fram öfver vattnet och skyndade in
uti bergen. Foglarne blickade upp från sina grenar och började
sjunga.
På en mindre stig, hvilken ledde fram genom skogen
invid sjön, vandrade denna morgon en skara unge män. Deras
skarpslipade liar blixtrade. Storängen skulle i dag afmejas, och
de unge männen påskyndade sina steg för att hinna fram
medan daggen ännu låg qvar i gräset. Några läto under vandringen
sina »lergökar» blossa, de öfriga sjöngo en glad sång.
Ett godt stycke efter skaran vandrade två af våra
bekanta, Erik och Hanna. Den förstnämdes föräldrar voro egare
till Storängen, och detta var väl kanske orsaken till, att
ynglingen icke tyckte sig behöfva skynda på lika fort som »lejfolket».
Hanna var i tjenst hos Eriks föräldrar.
Vår bekante seglare på Fryken hade nu växt upp till en
stor och ståtlig ynglig. Kraft och mod lyste fram ur hans
blick, och vikingablodet hade icke svalnat. Det svallade
stundom ganska betänkligt på de vid denna tid allmänna gillena
och dansnöjena, månget skarpt envig utkämpades der mellan
Erik och Fryksdalingarne. Dock var han alltid, sedan striden
slutats, färdig att räcka sin motståndare handen till försoning,
och vanligen blefvo de stridande efter tvekampen bättre och
innerligare vänner än förut.
Det var icke uteslutande vrede och högst sällan hat, som
gjorde, att de käcke ynglingarne drabbade samman.
Lefnadsmodet och den öfverflödiga styrkan lockade ofta dertill.
Du har sett, huru daggen en god stund på morgonen
ligger qvar på marken. Så lågo äfven oskulden och friden
ännu qvar på Hannas vackra anlete. Barnafriden var icke slut,
ängeln i ögats fönster hade icke släpt ner rullgardinen; han
blickade fram mot en hvar, han fans qvar der inne, och derför
fick äfven Hanna stundom heta ängel. Hon var en rask och
hurtig flicka, en Vermlands dotter. I hennes hem, den lilla,
grå stugan vid Fryken, var det fattigt, och hon hade derför
tidigt måst ut för att tjena sitt bröd.
Lifligt samtalande hunno våra unga fram till Storängen.
Der var arbetet, när de kommo dit, redan i full gång. Männen
hade aflagt rockarne, och i sina hvita skjortärmar gingo de
framåt, raskt svängande liarne. Det gick friskt undan, ty daggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
