Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låg rikligt i gräset, och solen var ej ännu besvärande varm.
Skördemännen täflade med hvarandra om, hvem först skulle
hinna fram till stora afloppsdiket med sitt »slag».
Jag minnes ännu från min tidigaste barndom, huru jag
mången sommarmorgon stod och såg, huru lien utan skonsamhet
afmejade blommorna, de sköna blommorna vid hemmet. Det
var nödvändigt, det förstod jag, men ack, huru gerna jag velat,
att de små skulle fått stå qvar. De hade lif äfven de, stod
det i abc-boken, och i en vacker saga hade jag af min mormor
hört, att daggen var blommans tår, att de väna små under
natten greto öfver människans fall, och att de torkade bort
tårarne när solen gick upp. Och när jag såg dem falla för
att aldrig mera blicka mot solen, tyckte jag mig höra en tyst
klagan från ängen der lien gick fram.
På dylika saker tänkte emellertid icke de raskt
framtågande männen, hvilka afmejade Storängen. Deras glam och
stoj vittnade derom, att de icke gjorde några betraktelser öfver
blommornas död, men Hanna stod en stund tankfull och
blickade ut öfver den smyckade ängen. Ett drag af vemod syntes
i hennes klara öga. Blommorna, de väna små, slogo upp sitt
öga for sista gången, och på detta tänkte Hanna. »Farväl»
hviskade hon och vinkade med handen åt ängen till.
Raskt fattade hon nu sin »räfsa» och skakade sönder de
tjocka hösträngarne, på det solen förr skulle torka ur daggen
eller göra höet »dagglöst». Det lilla, hvita hufvudklädet nedföll
under arbetet, och flickans rika, bruna lockar lekte kring hennes
anlete, der den häftiga rörelsen målat vackra blommor. Hon
sjöng stilla liksom för sig sjelf:
Jag har ingen sorg uti verlden,
Jag älskar och älskas igen
Och sjunger vid torftiga härden
Och följer min trofasta vän.
Då ror jag min julle och sjunger så nöjd,
Då klappar mitt hjerta af glädje och fröjd.
När aftonen sänker sig neder
I dalar, i skogar och tjäll,
och månen sitt skimmer hon breder
Från himmelens mörkblåa pell,
Då ror jag min julle och sjunger så nöjd,
Då klappar mitt hjerta af glädje och fröjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
