Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera så friskt undan som i den tidiga morgonen.
Slåtterkarlarne dröpo af svett, solen gassade så varmt, och Hanna
hade åter tillknutit och framdragit hufvudklädet för att sålunda
hafva något skydd mot solen. På ängen stod den rymliga
blå kannan, hvilken innehöll det för de uttröttade så välkomna
slåtterölet.
Slutligen kom man fram till stora diket med sista slaget
Storängen var afmejad. Männen drogo ett djupt andetag af
lättnad; Hanna jämte de andra flickorna hade ock slutat sitt
arbete.
Under de skuggiga björkarne vid ängens kant satt
slåtterfolket snart kring den medförda middagen. Nytt öl anlände
och flitigt gick kannan kring laget. Det var fröjd och gamman,
det var fest i björklunden.
I det nyslagna, doftande höet togo sig männen sedermera
en välbehöflig middagssömn; flickorna deremot sysslade med sina
stickstrumpor under rasten. De hade lofvat att väcka männen
och hafva ett vaksamt öga på himmelen. Började Thor köra
sin vagn i fjärran, så skulle de genast slå alarm.
Flickorna hade mycket att tala om, der de sutto i en
förtrolig krets bland björkarne. De voro unga, kraftiga
Vermlandsdöttrar allesamman, dock var Hanna den vänaste, och detta
erkändes så villigt af hennes kamrater, ty hon var äfven
hjertans god.
Stina från Bergvik räckte plötsligt till kamraterna hvar
sin »prestkrage», och nu började flickorna under ett »nej» och
»ja» plocka af blombladen. Bief det »ja» på sista bladet så
skulle de få den de tänkte på. Någon af de sofvande på ängen
skulle de hafva i tankarne, och denne »utvaldes» namn skulle
sedan omtalas. Flickorna voro helt allvarsamma under
»ja-nej-leken», och blef det »ja» sist, strålade glädjen ur deras ögon.
Nu skulle de omtala, hvem de tänkt på, och såsom med en
mun ropade alla: »Erik». De unga tärnorna hade alla fäst sin
uppmärksamhet vid honom, och den hurtigaste af bygdens unge
män var han. En vacker rodnad drog öfver Hannas anlete vid
flickornas enstämmiga utrop, men kamraterna märkte icke detta.
Mörka skyar började småningom höja sina
mångskiftande hufvud öfver bergen. De blickade nyfiket ned i dalen
liksom för att se efter, om »slåtterfolket» var vaket. Snart
hördes äfven åskan doft mullra i fjärran, hvarför flickorna
väckte de sofvande, hvilka yrvakna sågo upp och läto sina
blickar frågande öfverfara himlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
