Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arbetet var nu åter i full gång. Det halftorkade höet
skulle uppföras i »hässjor» och »stackar»; »Bruno» och »Freja»
anlände med höslädar, och männen skyndade med stora
»hökämmor» öfver hufvudet dels till slädarne och dels till dem,
som lade upp höet i hässjor. Svetten dröp af hvarje panna,
man var inne i andtiden, åskan mullrade, och de hotande
molngubbarne vandrade med långsamma men säkra steg upp på
himlen.
Plötsligt stördes arbetet af ett högt jämmerrop från Erik,
som gått ned till en källa för att dricka. Alla skyndade dit.
När ynglingen böjt sig ned till vattnet, hade en orm bitit honom
i benet, och smärtan gjorde, att Erik till en början, som svar
på de kringståendes frågor, endast kunde peka bort i gräset,
der ormen försvann.
Hvarför pekade Erik bort i gräset? Icke allenast för
att med denna rörelse försöka omtala, att en orm bitit honom,
utan fastmera derför, att folket skulle komma i tillfälle att
genast döda djuret. En bland allmogen mycket utbredd tanke
är nämligen den, att, om ormen, sedan han bitit en människa,
får vatten före den sårade, så skall den stungne svårligen blifva
frisk igen. Lyckas man deremot döda ormen, innan denne
hunnit vatten, så är allt, tror mången okunnig, godt och väl.
Eriks kamrater, hvilka trodde på denna vidskepelse, sprungo
derför och letade efter ormen. Det var enligt deras tanke det
vigtigaste, och äfven Erik trodde så. Flickorna stodo förskräckta
kring den sårade, men plötsligen ljusnade Hannas anlete. Utan
tvekan böjde hon sig ned öfver ynglingen och uppsög blodet
ur det lilla såret. Hennes kamrater stodo förvånade och ropade
högljudt, att hon genom giftet skulle dö, men den modiga
flickan lät sig icke afbrytas. Den stugnes smärtor upphörde
småningom, han var räddad, och glad blef räddarinnan.
Kanske hade Hanna läst om detta förfaringssätt, kanske
icke. Måhända var det endast kärleken, som förestafvade henne,
hvad hon gjorde. Hennes raska handling framkallade emellertid
en storm af bifall; hon sjelf sade intet, men ängeln bakom
ögats fönster blickade fram så glad.
Det var en afton några dagar härefter. Solen strödde
sitt purpur öfver Fryken; leende och mild sjönk hon ned bortom
berget. I mångskiftande toner sjöng trasten om hennes nedgång
en vacker sång, en sång, hvilken man ej tröttnar att höra.
Lätta dimmor stego upp ur vattnet, och den heta
sommardagen efterträddes af en angenäm svalka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
