Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På vägen, som ledde från Storängen, vandrade åter Erik
och Hanna. »Andtiden» var ännu icke slutad, och de unga
hade i dag arbetat i en vid ängen belägen inhägnad eller så
kallad »täppa».
Erik gick mot sin vana tyst. Der låg ett allvarligt, ja,
nära nog högtidligt uttryck på den annars just icke allvarsamme
ynglingens anlete. En bekännelse hvilade på hans läppar, men
det tyckes vara svårt att komma fram med den, att veta, huru
den skulle framställas.
De unga voro snart framme vid den stora gårdsgrinden,
och Erik var lika tyst. Han satte sig på den så kallade
»hvilstenen» vid grinden, ehuru det ej var långt fram till gården.
Erik bad Hanna taga plats bredvid honom.
Solens purpur färgade ännu bergens höjder, men från
dalen hade hennes sista stråle försvunnit. Från den svala lunden
sjöng ännu en och annan fågel.
»Hanna, vill du bli min?» frågade Erik slutligen och
fattade flickans hand. Bekännelsen var framsagd, och ynglingen
fäste en frågande, en pröfvande blick på den täcka Hanna.
Den ystre ynglingen satt så tyst, så oroligt väntande, och i
hans öga lästes en hjärtlig bön, en bön, stäld till henne, som
satt vid hans sida.
»Ja», hviskade omsider Hanna och tryckte Eriks hand.
Det blef sent, innan våra unga två kommo hem. Månen
gick upp och kastade sitt bleka skimmer öfver jorden, stjernorna
började tindra. Det var så mycket att tala om, deras hjärtan
voro öppna för hvarandra.
Hanna påminde Erik om den sköna pingstdag, då de stodo
der framme vid altaret, prostens tal och seglingen på Fryken.
Hennes tankar vandrade hän till den tid, då de voro barn,
och många gemensamma soliga minnen logo mot dem. Och nu
omtalte Hanna, att hon, allt sedan den stormiga färden öfver
sjön, älskat Erik, att hon, liksom rankan sluter sig kring trädets
stam, önskat en gång blifva förenad med den starke, modige
ynglingen.
Erik åter omtalade, huru hans vilda lynne hade lagt sig
mången gång, när han på de bullersamma gillena fick se Hanna;
hennes varma, rena blick hade stillat hans vrede, och den lyfta,
knutna handen hade sjunkit ned. Hanna hade varit, sade Erik,
hans goda ängel, som alltid hviskat till hans hjärta om frid
och kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
