Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vårliga vindar hviskade kring berg och dal, kring sjö och
strand. Bäckarne, som under vintern fängslats af isens bojor,
brusade nu frigjorda utför bergens sluttningar, och Fryken hade
afkastat sitt istäcke. Trädens knoppar svälde, vestan gungade
åter de blyga sipporna i dalen, himlen var hög och blå, och
han log under de ljusa qvällarne så mildt öfver jorden. Hon
virkade nu åter på sin bröllopsskrud, hon klädde sig åter i
högtidsdrägt.
I Eriks hem helsades nu icke våren med samma glädje
som förut; der hade lugnet blifvit stördt. En synbar
förstämning hvilade öfver den förr så nöjda och lyckliga familjens
medlemmar, och Hanna var i synnerhet mycket förändrad. Det
friska och hurtiga modet var borta, och ofta såg man en tår
på hennes kind under dagens bestyr. När stormen bryter löst
i skogen, så tystna de små sångarne, och Hannas sång hade
äfven tystnat. Se här orsaken!
Jan från Fryksände, den lille mannen med de plirande
ögonen, hade genom sina berättelser om Kalifornien och dess
ofantliga skatter åstadkommit en ordentlig guldfeber hos
ynglingarne i orten, och under den gångna vintern hade, under
det lergökarne blossade framför brasan, det underbara landet
utgjort de unge männens käraste samtalsämne. De drömde om
guld, de fråssade vid tanken på dessa stora guldstycken, de
hört Jan tala om, dessa guldklimpar, hvilka med ens kunde
göra upphittaren till en rik man, och nu, när vårens sol lyste
ned öfver Trätäljas bygd, stodo flere i beredskap att följa Jan
till det fjerran landet i vester. Bland dessa befann sig äfven Erik.
Hans föräldrar hade gjort och gjorde honom allvarsamma
föreställningar, med tårar bådo de honom stanna i sin hembygd.
De påminde honom, att han, ende arftagaren till deras
betydliga egendom, med lugn kunde motse framtiden, utan att
behöfva utsätta sig för faror och svårigheter i främmande land.
Men de ömma föräldrarnes ord och varningar tjenade till intet.
Vikingalynnet stod icke att lugna, den orolige, äfventyrslystne
anden längtade ut i vida verlden.
Det fans dock ännu en kär vän, som kom Erik att tveka.
Det var Hanna. Hennes sorgsna utseende plågade honom; med
smärta såg han, huru helsans friska rosor flyktade från hennes
kinder, och hennes glada sång hade han ej på länge hört. Men
han skulle ju snart återkomma, och då skulle de gifta sig.
Detta var Eriks fasta hopp och föresats. Men guld, guld skulle
han först samla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
