Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, och tusen gånger nej, jag glömmer dig aldrig, Hanna.
Du är mig mycket kär, och ofta skall min tanke fara tillbaka
hit, derför att du finnes här, för din skull börjar jag säkert
längta i det främmande landet; men jag kan icke stilla min
brännande lust att komma ut. Det är mig så trångt nu mera
vid Fryken; dessa berg omkring mig äro som väggarne i en
graf, jag måste fara, men jag kommer snart åter, och då...
Erik tryckte varmt och trofast den älskade i sin famn,
och sorgen kändes mindre tung för Hanna. Hon trodde Eriks
ord, hon såg ju en sorgens tår äfven i hans öga, när han talte
om skilsmässan från henne, och hon tänkte: »Det är väl så
bestämdt, att min Erik skall resa ut till det aflägsna landet.
Det är väl En, som ser ned till oss och utstakar våra vägar.
Måtte han vara med min vän!»
De unga två voro nu framme vid gården, der hästarne
började förspännas. Hanna lade handen på sitt hjärta, när hon
såg kärrorna ställas i ordning. Det gjorde ondt der inne i
hennes bröst, han var henne så kär, den högreste ynglingen.
»Glöm nu ej», bad hon, »att låta Hanna veta, hvar du
är och hur du mår. Det blir tomt för mig, det känner jag,
dock skall jag försöka att hoppas. Men det förefaller mig,
som om du komme så långt bort, att min tanke knapt hinner
dig; dock vet jag något, som hinner fram till Gud, och det är
min tysta bön för dig, och Gud är äfven i det fjerran landet.
Han hörer Hannas bön för sin vän».
Han blickade fram den gode ängeln, själens ängel, bakom
rutan, och han log så vackert, ehuru ett moln, ett moln af
tårar, tycktes skymma bort honom en smula; men såg man
uppmärksamt på honom, var han ännu skönare i tårarnes regn
än förut under lyckans och glädjens solskensdagar.
Snart satte sig tåget i rörelse. Det var ej ett glädjens
tåg, det liknade ett sorgetåg till grafven. Med tårar följde ju
fäder och mödrar, syskon och kära vänner de bortresande, men
desse senare skalle likväl icke till grafven, de skulle gräfva
guld i det fjerran landet.
Länge stod Hanna och såg ditåt, der de sista kärrorna
försvunno, och när hon ej mer ens hörde bullret af dessa, steg
en bön från henne upp till Honom, om hvilken prosten en
gång talte så vackert, när hon som nattvardsbarn stod framme
vid det löfprydda altaret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
