Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tårar banade sig väg utför Hannas kinder under den
hemkomne guldgräfvarens berättelse, och berättaren blef äfven
rörd. Det gjorde den ädla flickan ondt, att olyckan mött hennes
vän, dock sörjde hon icke så mycket deröfver, att han förlorat
sitt guld, men det smärtade henne djupt, att denna förlust beredt
den älskade sorg och fördröjt, kanske för alltid omintetgjort
hans hemresa.
Hanna satte sig ned vid Pers sida, och denne berättade
nu allt möjligt om det i fjärran belägna guldlandet och om
Erik. Det var så mycket flickan ville veta om honom.
Solen hade gått ned, och nattens dimmor började
uppstiga från jorden. En klar stjerna tindrade på himmelen.
I Hannas sorgsna själ uppgick äfven en klar stjerna.
Det vemodiga uttrycket försvann med ens, hennes ögon lyste
af mod och hänförelse, och hurtigt lyfte hon sitt hufvud som
förr. Per såg med undran denna förändring och funderade
storligen, hvilken glad tanke det kunde vara, som med ens
uppstigit i hennes inre. Hanna sade emellertid intet.
Men snart blef det kändt, hvad hon i den sena qvällen
tänkte på, då hon plötsligen från att vara sorgsen och modfäld
blef glad och hurtig, snart visste man, hvilket beslut hon fattat,
när Per afgaf sin berättelse. En dag trädde hon in till sitt
husbondefolk och meddelade dem, att hon ämnade resa till det
fjärran landet för att uppsöka Erik och vara honom till hjelp,
i fall han ännu förföljdes af olyckan.
Med största förvåning hörde det goda folket Hannas plan.
De älskade, äfven de, den bortreste sonen, deras enda barn,
äfven de hade under oro och många tårar väntat någon
underrättelse från honom, och de greto bägge, när de hörde Pers
berättelse. Men nu insågo de, att det fans en, som älskade
Erik om möjligt ännu innerligare än de, att det fans en, för
hvilken han var dyrbarare än allt annat på jorden. De sökte
dock afråda Hanna från den vådliga färden, de bådo henne att
ännu vänta och hoppas, och i denna bön instämde äfven
sedermera hennes föräldrar.
»Du hör ju», sade hennes husbonde, »huru svår resan
var för unga och hurtiga män, och du är en flicka. Du
kommer aldrig fram med lifvet, och om du än kommer fram, hvem
vet om du någonsin träffar vår Erik.»
Flickan stod dock fast vid sitt beslut. Hon visste, att
färden var svår — men ändå. Den älskade behöfde kanske
hennes hjelp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
