Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja», sade Eriks far en dag, »res då i Guds namn, kära
Hanna. Måtte Gud vara med dig på färden, och måtte ni
båda, älskade barn, en gång återvända till oss.»
Under flere år hade Hanna varit i tjenst, och under denna
tid hade den omtänksamma flickan sammansparat en liten
penningesumma, hvilken nu skulle användas; Eriks föräldrar lade
ock till en förstärkning i reskassan.
Allestädes i bygden talades snart om den hurtiga flickans
beslut. Det blef mycket olika bedömdt. De fleste ansågo henne
dåraktig, ja, rent af något »på sida», som man säger, men de,
som tänkte bättre på saken, kunde ej annat än beundra denna
kärlek, som öfverstiger alla hinder, denna kärlek, som, starkare
än döden, uppoffrar och lider allt för den älskade.
Förberedelserna till resan voro snart afslutade, och en
vacker augustimorgon stod på gården vid Eriks hem en kärra,
lastad med flyttningssaker. Traktens ungdom hade infunnit sig
för att säga den af dem omtyckta och värderade flickan sitt
farväl. Åtskilliga mödrar bådo henne med tårar, att hon skulle
försöka taga reda på deras söner och bedja dem resa hem.
Hanna var lugn och glad. Ehuru hon ej viste, hvarest
Erik uppehöll sig i guldlandet, hoppades hon dock, att Han,
som är den eviga kärleken, skulle föra henne till den älskade.
»Ack, om jag finge blifva hans räddarinna», tänkte hon, när
hon satte sig upp på fordonet och viftade farväl till sina vänner.
Hon blickade omkring sig på den blåa sjön, på de kända ängarne,
barndomens lekplatser, och på de väldiga bergen för att liksom
än en gång i minnet intrycka bilden af sin hembygd. Hon
hörde fåglarne sjunga i björkarne vid Storängen, och det
föreföll henne, som om allt hviskade ett stilla: »farväl». Men träd,
blommor och fåglar tycktes äfven vilja säga den bortresande
ett annat ord, hon tydde deras tysta mening så:
»Du gör rätt, Hanna. Måtte din kärlek blifva belönad!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
