Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag kan undra», frågade den senare, »hvad du Erik
tänker på, då du ser så barsk ut».
»Jo, jag ångrar, att jag någonsin lyssnade till din
berättelse och lemnade mitt hem för det usla guldets skull»,
förklarade Erik med en blick så mörk, att Jan rent af ryggade
tillbaka.
Ehuru äfven denne Eriks kamrat förlorat mycket af sitt
forna mod, ansåg han sig nu böra tala ett tröstens ord till den
på sina förhoppningar svikne vännen.
»Fäll ej modet», återtog Jan, »en vacker dag hitta vi
på ett sandlager med klumpar uti igen, och så resa vi ner till
San Francisco, få oss penningar och komma hem som rika
karlar. I går hörde jag berättas, att en fattig irländare, som
länge arbetat förgäfves, upptäckt ett rikt, guldförande lager,
och nu är han en mäkta rik man».
Eriks ögon flammade till af hänförelse, i det han tömde
sitt glas, men snart var hänförelsen borta, och han satt lika
stum och förtviflad som förut. Stackars yngling! Hoppets
sol var nära nog släckt.
»Jag hittar ej några klumpar mer», sade han dystert,
»men om jag påträffade italienarne, de mörkögde röfvarena,
som togo mitt guld, så nog skulle vi strida en gång till. Två
af dem reste sig aldrig mer, det såg jag, men så dukade jag
under.»
Vid detta blodiga minne knötos Eriks bruna näfvar
krampaktigt, och hans ögon gnistrade. En af främlingarne uppstämde
nu plötsligt, ehuru med osäker röst, en sång, hvilken mildrade
det vilda uttrycket i Eriks anlete. Sångaren var en norrländing.
Han sjöng om »sin hembygd vid dånande flod», om »ett land
der molnen sig hvila på fjällen», han sjöng om hemmets »skogar
och dalar». Då vandrade, ehuru omtöcknade af ruset, männens
tankar till gamla Sverige; liksom fångarne vid de elfvar i Babel
blickade våra lycksökare till hemmets land, mot en hvar log
någon blomma från barndomens dalar, och en hvar kände denna
hemlängtan, som alltid griper nordens barn, när de äro skilda
från fäderneslandet.
Erik kände, att en tår ville bryta fram, och för att dölja
den samma gick han bort från kamraterna. Han ströfvade
omkring utan mål, utan ro. Det var strid, det var uppror i
hans i inre. Kärlek och hat, förtviflan och ånger bemäktigade
sig ömsevis hans själ, ångestsvetten droppade från hans panna.
Det var natt ute, det var natt i hans inre. Några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
