Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvar är Svärd?» frågade hon och såg på Vass med sina
milda ögon, i hvilka den djupaste oro var afmålad.
»Han är död, kära Anna; jag såg honom falla, dödligt
sårad, i striden vid Suttula och har sedan ej hört ett ord om
honom. Jag hörde dock, att han uppgafs bland dem, som i striden
der gått förlorade, och det är således säkert, att han är död.»
»O, min Gud, så är då allt hopp förbi!» utropade Anna
med en ton, hvars djupa smärta äfven rörde den hårdhjärtade
Vass.
»Ja, Anna», återtog han, »det hoppet får du nog låta
fara; men sörj dock icke så djupt. Jag bjuder dig åter min
hand, som du förr stötte tillbaka».
Ehuru Vass ej var säker på, att Svärd fallit på Suttula
hed, så trodde han dock detta med glädje; ty när Svärd
derstädes, omringad af fiender och illa sårad, anropat Vass om
hjelp, hade denne vändt honom ryggen, och då han sedan skådat
tillbaka, hade han sett honom falla. Han önskade, att Svärd
aldrig skulle komma åter, och nu, då hans barndomsvän icke
hörts af under senare delen af kriget, och han derför allmänt
ansågs död, drog han ej i betänkande att med en viss
tvärsäkerhet bekräfta den svåra nyheten för Anna, hvilkens hand
han ännu hoppades vinna.
Länge satt Anna och gret. Allt hopp var nu ute. Hon
hade dock hyst en återstod deraf, så länge de öfrige krigarne
ej återvändt till hembygden. Han kunde ju ligga sårad och ur
stånd att skrifva till henne; det var så svårt att begrafva sin
kärleks hopp, så länge en möjlighet fans att hoppas. Men nu
kunde hon det ej längre. Svärd var död; en af hans kamrater
i striden hade sett honom falla, och Anna kunde aldrig tänka
sig, att Vass skulle ljuga för henne. Den hemkomne krigaren
var äfven nära nog sjelf öfvertygad, att han talat sanning.
En uppmärksam betraktare skulle dock hafva funnit hans öga
mycket oroligt, der han, af hycklad aktning för Annas sorg,
satt tyst en stund och försökte gifva sitt ansigte ett uttryck
af deltagande. Varma föllo tårarne öfver Annas kinder, vinden
klagade der ute, och den nedbrunna brasan svartnade mer och
mer i spiseln.
»Svara mig nu, Anna, om du vill blifva min brud, då
Svärd så snart skildes från dig», återtog nu Vass med en ton,
som visst icke vittnade om något lifligare deltagande i Annas
sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
