Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ack», suckade hon nu, vid ett vaknande minne: »Jag
minnes så väl, när han vandrade bort på skogsvägen der —
så stolt och kraftfull, full af mod och hopp. O, huru många
gånger har jag ej, sedan Vass bekräftade den förfärliga
underrättelsen, bedt Gud att få dö och förenas deruppe med min
begråtne vän. Men Gud har ej hört min bön. Jag är väl ej
ännu värd den sällheten!»
Hennes tankar vandrade åter till denna kulna vinterqväll,
som så grymt krossade hennes lifs glädje. Klara tårar rullade
ned utför hennes kinder, det blef henne för qvaft derinne, hon
gick ut bland skogens susande träd.
Den trefna stugan, der Svärd firade sin förlofning med
Anna, var sig lik. Granarne stodo lika högresta som förr, och
fåglarne höllo ännu sina konserter nere i björkdungen; men
den gröna äreporten vid grinden hade länge sedan vissnat. Gamle
Munter, som ibland helsat på Anna och då svurit öfver ryssar
och turkar, låg i ro på kyrkvallen, der han förut stått så styf
och bred.
Naturen stod nu åter i sin högtidsskrud. Milda fläktar
susade fram i skogen, der häggarne stodo öfversållade med sina
hvita blomsterklasar. Den blyga Linnéan, som växte invid
stugan, blandade sin sköna doft med isopen och andra blommor,
hvilka Anna planterat och mången gång vattnat med sina tårar.
Vallhornets toner klingade derborta i bergen. Det var sabbat
i naturen.
Ehuru Anna i likhet med många af skogens barn växt
upp i denna sköna natur och ständigt sett den samma; ehuru
hon som barn och sedermera, när hon blef äldre, så många
gånger hvilat på en bädd af doftande blommor i skuggan af
de höga furorna, under det fåglarne sjungit henne till sömn,
hade skogen, sjön och ängen icke förlorat något af sin skönhet
för henne. — Nu i sorgens dagar föreföll det henne ibland,
som om naturen deltoge i hennes sorg, och denna inbillning
skänkte henne mången gång tröst och hugsvalelse. Så ock nu.
En högtidlig känsla genomströmmade hennes bröst, och snart
började hon med vemodig, men klar stämma sjunga en vers ur
den så kallade »näfvervisan» (Gl. Sv. Ps. 417).
»Så som en fågel vid ljusan dag sig gläder,
Så gör min själ med högsta behag och säger:
Dig vare ära; o Jesu kära!
Som kronan för alla konungar månd bära med ära.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
