Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>8
Kerstin omtalade, att hennes far icke hade något emot
utvandringeB, »men», tilläde hon, »du må tro, att morfar är
rüdd för, att jag skall blifva ’ögfärdig af mig som Margit i
Venjan, som kom ’em och var både grön och blå; men det är
inte farligt, sir du».
»Nog skulle jag bra gerna vilja komma ut också, men
det kan nu inte bli för beväringens skull», sade Olof, »men
nog blir det tomt efter dig. Tänk ’ur roligt det’ar varit under
den gångna vintern, då jag fått ’elsa på ’os dig, och vet du,
när jag om dagarne sett röken från er stuga stiga upp öfver
skogen, ’ar jag alltid tänkt så ’är: der fins dock en, som tänker
på mig.»
Det låg någonting så ömt i tonen, hvarmed dessa ord
uttalades, att Kerstin rent af kände en förebråelse öfver. att
bon skulle resa bort och lemna Olof hemma.
Hon lade ifrån sig stickstrumpan, fattade ynglingens
hand och såg honom i ögonen. Hon ville så gerna, att Olof
skulle vara glad liksom hon.
»Du ’ar sett så rådlös ut en tid, att jag inte vet, ’ur det
är fatt med dig», återtog hon och tryckte vännens kådiga hand.
»Å, det är inte farligt», mente ynglingen och strök de
mörka lockarne ur pannan, »men, sir du, jag tycker, att min
tid förrinner utan Dågon verklig nytta, och under våren är det
alltid så långsamt. Du ska’ veta, ’uru gerna jag velat läsa,
men det är väl bäst det som sker.»
Ett fridfullt uttryck lägrade sig öfver deu unge dalkarlens
anlete vid dessa sista ord. Han steg upp och lade några ved-
trän på »kasten», och Kerstin hjelpte också till.
»När skall du resa», inföll han.
»I morgon, må du veta, Olof», svarade kullan.
»Jaså, redan i morgon», sade Olof och sökte fruktlösfe
qväfva en suck.
»Till östen, ja säkert före Mickaelitider är jag ’emma
igen, och nog ska’ jag ’ålla af dig, hvar jag är.»
Den glada kullan blickade på Olof med sina trofasta ögon
vid dessa ord, ocb ynglingens anlete uppklarnade. Hvad gjorde
det att vandra den fattiges väg, när Kerstin, den vackra och
älskvärda flickan, skulle följa genom lifvet.
»Kommer du fåg blomman ocb löftet den der sommar-
morgonen», sporde han och såg på Kerstin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
