Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dâ blefvo hemmets dalar dyrbara och ljusa igen. Der hemma
i backen hade hon och barnen frän byn mången höstdag upp-
fört ernå hus i sanden, och när de sedan hade prydt dem med
röda och gula asplöf, tyckte de sig kafva den herrligaste byg-
nad i verlden. Och inne i den lilla gråstugan på skogsbacken-
satt gamle morfar med sin röda toppmössa pä hufvudet mången
qväll vid brasaD och berättade om både Lunkentus och Tumme-
liten, om jätten i Middagsberget, »löfjersfeor, tomtegubbar och
mera sådant», som gamla katekeseo säger. När hon påminde
sig detta, blef det låga hemmet så ljust och trefligt, att hon
längtade hem.
Kerstin rycktes plötsligen ur minnenas verld, när en rask,
ungdomlig stämma helsade:
»Go’ afton, lilla dalkullan!»
HelsningeD kom från vår förut omtalade student, hvilken
dagen förut samtalat med kullorna under deras arbete i träd-
gården och dervid i synnerhet fäst sin uppmärksamhet vid den
glada och vackra Kerstin. De andra kullorna sågo visserligen
trefliga ut äfven de, men Kerstins blå, skälmska ögon, skära
hy och vackra, smidiga växt hade de icke. Under sin qvälls-
promenad bom Adolf nu händelsevis att träffa henne ensam.
»Go’ qväll!» helsade flickan igen och fortsatte sin vandring.
Studenten gick vid ena vägkanten och kullan vid dett
andra.
»Längtar du hem till Dalom något», frågade Adolf och
tände en cigarr.
»Visst längtar jag ’em litet ibland, men tiden går, och
snart resum vi», svarade hon.
»Det sitter väl någon hjärtans kär vän der uppe vid
Siljanom, och den vännen drager väl hemåt. Icke sant?»
Adolf gick öfver vägen och sökte fatta Kerstins hand,
men erhöll en ingalunda vänskaplig knuff.
»Ja, nog må du tro, att jag ’ar en vän ’emma alltid»,
sade hon, när hennes följeslagare fortsatte sin vandring vid andra
vägkanten.
»Kallar ni verkligen alla menniskor du?» sporde Adolf,
i det han skrattande blåste ut tobaksröken.
»Vi äro nog värre än så, vi. Det ’änder, att vi kall»
Gud »du» ibland.»
»Det är inte illa», mente studenten och föreslog, att man
nu skulle vända om till herrgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
