Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olofs kinder blefvo hvita som drifvorna, när de åkande
kommo midt för honom. Dessa ögon hade strålat mot honom
i Siljans bygder mången gång; det var ju Kerstin, som satt i
släden?
»Men ’on var icke klädd som Morakulla, det var väl inte
’on kanske», mumlade Olof, när de åkande kommo ur sigte,
och han fortsatte, något lugnad af denna tanke, sin vandring
fram till det snart synliga herresätet, hvarest hans Kerstin
vistades.
»Ser du, Kerstin, der kommer bestämdt en »dalmas»,
ropade Lotten, som stod i fönstret vid diskbänken med en hop
porslin framför sig.
Kerstin sprang till fönstret och såg ut på gården. Ack,
det var Olof! »Då var det han, som vi åkte förbi», tänkte
hon. Hennes kinder blefvo ömsom röda och bleka, och
kökspigorna sågo med förundran på henne.
Kerstin var icke densamma som förut. Den vackra
Moradrägten hade för en tid sedan på förslag af Adolf blifvit
bortlagd, och den unge dalkarlen kunde knappast tro sina ögon,
när han nu fick se henne. Men en annan visshet, som nu med
ens stod klar för honom, gjorde, att han förvirrad stod qvar
vid dörren en stund. Det var således ändå Kerstin, som suttit
så förtrolig med den unge herrn i släden.
Hon försökte le, när hon helsade på Olof, men när hon
såg hans sorgsna blick, slog hon ned ögonen.
Förrådet i skinnsäcken, hvilket utgjordes af spolmaskiner,
väfskedar, messingskammar och dylikt, togs i betraktande af
patronessan, hvilken äfven bjöd Olof på välfägnad. Han bad
Kerstin följa med ett stycke på vägen.
Den korta vinterdagen var slut. Himlen klarnade, och
de vänliga stjernorna blickade ned från det blå fästet. Snön
knarrade under fötterna, och natten såg ut att blifva bistert kall.
»Ack, att jag ändå fick se dig en gång till», utropade
Olof, sedan han en stund väntat på, att Kerstin skulle afbryta
tystnaden.
»Nog var det roligt att se dig igen också», svarade hon;
men det låg någonting osäkert i tonen, hvarmed dessa ord
uttalades, ehuru hon sökte vara lika hjärtlig mot Olof som förr.
»’ar du glömt ditt löfte vid Siljan och morfars förmaning
nu, Kersti»? frågade Olof med sorgsen röst och fattade kullans
hand, hvilken han hårdt tryckte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
