Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olofs skinnpels och stora, fula skor, och hon tänkte: »det ser
allt litet ruskigt ut, det der». Hon kom icke ihåg, att uppe i
herrgårdspigornas klädskrubb hade hon också dylika klädplagg
hängande.
»’elsa ’em nu te’ far och morfar, ja, ’elsa alli’op, och
nog ska’ jag på »stranda» en gång till, om jag lefver.»
Olof tryckte tigande herrgårdspigan i sin famn, sedan han
med hennes hjelp fått skinnsäcken på ryggen. Visst var det
mycket han velat säga henne; men han var dertill för mycket
rörd. En varm tår föll ned på drifvan från ynglingens öga,
men det såg icke Kerstin. Stjernorna sågo det dock, ty de
blickade så sorgsna ned, och det såg Olof, att de gjorde.
* *
*
»Kors i Kristinehamn! Det skall blifva förlofningskalas
här i dessa dagar», utropade Lotten och nästan rusade in i
köket för att berätta den vigtiga nyheten för sina kamrater.
Det blef alldeles tyst i köket, och disktrasorna hvilade en stund.
»Hvem har sagt så», frågade Beda förvånad.
»Jo, jag var upp till mamsell Amalia med kaffe, och hon
frågade, om jag visste, att Adolf snart skulle hemföra en skön
och förnäm fröken. Jag höll på att dåna, men sanning är det.»
»Är hon vacker af sig?»
»Jo», mente Lotten, »hon skall ha’ ögon så vackra och
milda, men Adolf är inte att spotta åt han heller.»
Lotten kastade emellanåt en försmädlig blick på Kerstin,
hvilken stod blek och hörde kamraternas samtal. Ack, hade
han icke ment någonting med sina ömma ord och sin
uppmärksamhet! Det blef mörkt omkring den arma kullan, hon satte
en kappa på sig och gick ut.
Sommarens fägring var slut, och hösten med sina mörka
qvällar och besvärliga regnpussar hade börjat. Ifrån träden
flögo de bleka löfven ned på marken, der vinden sopade dem
i högar, liksom han velat bädda deras graf.
I Kerstins inre var det också höstlikt och kallt. Hon
blickade tillbaka på den flydda tiden och suckade djupt, när
hon gick förbi trädgårdssängarne, der hon och hennes kamrater
förliden höst arbetade. Nu såg hon på sin kappa och önskade
den tiden tillbaka, då hon gick derhemma, klädd som morakulla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0090.html
