Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnskytten, berättelse från Llyods tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De härdade finnarne stodo troget qvar hvar och en på
sin post, väntande björnen. De visste, att han icke fallit för
Lloyds skott, då den vanliga segersignalen uteblifvit. Då ljöd
åter ett väldigt skott emellan bergen, och omedelbart derefter
hördes jägarhornets toner klinga fram öfver den snöiga nejden.
En hvar skyndade nu glad från sin post; ty de visste nu, att
den af dem alla älskade engelsmannen skjutit björnen.
I en mörk skogsdunge, der en stor »vinterväg» gick fram,
mötte dem en sorglig syn. Den raske Jan Svensson låg blodig
och död på snön, och vid hans sida satt Lloyd och gret, under
det Elg, som strax efter skottet sprungit fram, torkade blodet
från den skjutnes panna.
»Ack, mina vänner», ropade Lloyd och kastade bössan
långt ifrån sig, »jag har skjutit min bäste vän; jag har skjutit
honom, som varit mig en så trogen vän och följeslagare.»
Olyckan hade tillgått så, att Jan Svensson, som ansåg
den plats, han valt, vara för långt aflägsen, flyttat sig längre
fram och olyckligtvis stannat inom »holmningen».
När Lloyd, under det han förföljde den flyende björnen,
i skymningen såg den mörka gestalten röra sig inne i
skogsdungen, var det för honom ett ögonblicks verk att lägga an
och aflossa sitt gevär. Det nödrop, som följde omedelbart efter
skottet, tilldrog sig icke Lloyds uppmärksamhet, utan, enär han
såg det mörka föremålet falla, trodde han det vara den af
hundarne öfvergifne björnen och lät strax genom jägarhornet
tillkännagifva hans fall. Just som Lloyd skulle stiga fram,
lät hans hund, som nu visade sig emellan träden, höra ett
jämrande läte, hvarför jägaren trodde, att han skjutit denne.
Ankommen till stället, såg han med förskräckelse och fasa Jan
Svensson ligga blodig och död på marken.
Det blef en dyster qväll för den nyss så muntra
jägarskaran, och alla glömde björnen, hvilken gick sin väg.
»Ack, min Gud», suckade den ädle, varmhjärtade Lloyd,
»så skulle jag skjuta den, som varit min trogne kamrat i jagtens
faror och nöjen här i skogarne. Nu vill jag aldrig skjuta mera.»
Granarne susade så vemodigt, och stjernorna kastade sitt
bleka sken på de sorgsna gestalter, som voro grupperade kring
den fallne kamraten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
